Nordic Contemporary by Ars Fennica: Sven-Harrys, Stockholm, 2019
Den finska bildkonststiftelsen Ars Fennica har delat ut ett stort konstpris i 24 år. Priset, som delas ut vartannat år, är inte särskilt känt i Sverige men den tilldelade summan på 40 000 euro gör det till ett av Nordens största.
Årets mottagare av utmärkelsen är Ragnar Kjartansson, en isländsk konstnär som gärna uttrycker sig via film och musik, ofta med ett melankoliskt humoristisk anslag.
På Moderna Museet i Malmö hängde han 2013 upp verk av Edvard Munch i en lada som byggts upp för utställningen ”Scandinavian pain” och på Venedigbiennalen samma år lät han en liten bleckblåsensemble segla omkring i en isländsk fiskebåt. En härligt sorgsen musikperformance som hör till det bästa jag sett på biennalen.
Ragnar Kjartansson är en värdig vinnare men presentationen av honom på Sven-Harrys ger bara en ynka liten bit av konstnärsskapet. ”The boat” är visserligen en härligt absurd film – en med små betydelselösa variationer upprepad sekvens från en schweizisk alpsjö med en båt, en brygga, en man, en kvinna – men då den tagits ur sitt sammanhang blir det romantiska händelseförloppet liksom svävande i ett tomrum.
Sammanhanget som ”The boat” lyfts ur är de nio ytterst välgjorda filmer som utgör installationen ”Scenes from western culture”. Jag såg den 2016 på Copenhagen Contemporary i en stor hall med från taket hängande filmdukar. Filmerna förstärkte varandra och deras upprepade förlopp och glidning mellan verklighet och overklighet skapade en suggestiv stämmning.
Ragnar Kjartanssons visas tillsammans med de övriga fyra nominerade konstnärerna till Ars Fennica-priset. Bäst fungerar det i rummet som vetter mot Vasaparken, där de finländska konstnärerna Petri Ala-Maunus och Aurora Reinhard delar på utrymmet.
Den förstnämnda har gjort sig ett namn i Finland för romantiska landskap med höga berg och upprörda hav. Dramatisk fantasy som ibland övergått i ren abstraktion, som om landskapsmåleriet drabbats av ett virus.
På Sven-Harrys visar han en fjorton meter lång landskapsmålning av mer pastoral karaktär, utförd i ett övertydligt romantiskt manér som går tillbaka till 1800-talet och Düsseldorf-skolans vurm för orörd natur.
Det är ingen autentisk skog som avbildats, konstnären har istället haft landskapsmålningar som förlagor till den mjukt målade gulgröna snårskogen. Presenterad som ett panorama känns det mer som kulisser hämtade från en gammal teater, eller ett biologiskt museum, än musealt landskapsmåleri.
De postmodernistiska vibbar man eventuellt kan få av det konstruerade landskapet är ännu mer påtagligt i Aurora Reinhards skulpturala och fotografiska verk. Finishen på objekten är helt i linje med den postmodernistiska estetiken och Inkjet-utskrifterna, där hon med konsthistoriska förlagor poserar naken eller med mask och lösbröst, liknar Cindy Shermans rollspel. Reinhard visar nio verk som, enligt den klyschigt konstteoretiska presentationstexten på väggen, ”ställer frågor om (den kvinnliga) konstnärens identitet och utforskar olika makt- och beroendeförhållanden”.
Må så vara, men den gulligt dockskåpslika tablån ”The artist & the collectors”, med konstnären i sin påvra ateljé och samlaren i det minimalistiska galleriet, är ändå mer av ett konstaterande än en fråga. För så kan det ju vara, att konstnären jobbar under knappa förhållanden medan den rika samlaren röker cigarr och dricker vin medan han avnjuter den inköpta konsten.
Sedan har vi den skojfriska islänningen Egill Sæbjörnsson som överlåter konstskapandet till sina 36 meter höga människoätande och kaffeälskande trollkompisar Ugh och Boogar. Men hur härligt det än må vara med troll är det som visas – ett självspelande piano och belysta reliefer – inget annat än lustifikationer.
Utställningens enda svensk, Miriam Bäckström, har fått en olycklig placering för sin hängande textilskulptur ”Advanced cone”. Fast jag är inte säker på att det inträngda verket, som möjligen kan beskrivas som en galax materialiserad till en kon, skulle öppna sig mer i en annan miljö.
©Dan Backman (rec publ i SvD 191113)
Kommentera