Anna Camner: Galleri Forsblom, Stockholm, 2019/Sara-Vide Ericson: Konstakademien, Stockholm, 2019
Det är få besökare när jag vandrar runt på Sara-Vide Ericsons utställning sent en söndag. Konstakademien tre stora salar känns ödsliga med sina glest hängda målningarna, men det passar den karga, småkalla och oåtkomligt mystiska bildvärld som är Sara-Vide Ericsons.
För vad är det som händer där ute i hälsingeskogarna? Det här är ju ingen konstnär som är glasklar, det har hon aldrig varit och, msåste tilläggas, behöver inte heller vara. Lite känns det som tjuvkika in i hennes privata sfär. Som att hon, via fotografi som blivit måleri, dokumenterat performances iscensatta utan någon publik i åtanke. Performances, eller är det riter, där hon verkar spela rollen av en shaman.
Som i den omfattande bildsviten ”The agitator” där en kvinna i underkläder, insvept i en filt eller duk, står och halvsitter i en liten orange och vit plastjolle för barn. Det fotografiska anslaget med närbilder av den draperade kvinnan i jollen i skogssjön gör att det ser ut som modefotografi med höga konstnärliga pretentioner.
Det gäller också den anslående målningen ”The vault”, där samma kvinna – Sara-Vide Ericson själv antar jag – står i brygga över ett Höganäskrus. Och ”The percussionist” där hon, i en beskuren närbild, vadar i sjön med djurhorn i händerna.
Det finns ett sug i just de här bilderna: i det vårvinterkalla ljuset och koloritens dragning åt sepia, i den kärva och torrt prassliga mystiken. Ändå dras jag inte in helt och fullt, antagligen för att det är ett privat konstprojekt mer än djuplodande naturmystik.
Sett på lite håll, eller reproducerat, är det ett läckert måleri, expressivt och fotorealistiskt på samma gång. På nära håll slocknar det och känns stumt. Jag har inte full koll på den måleriska metoden men det är som att bilderna ligger i ett rätt ogynnsamt läge mellan fotografi och måleri.
Det motsatta gäller Anna Camner. Hennes bilder går inte att reproducera rättvist, det måleriska finliret försvinner, och det är först vid ett närsynt betraktande som de öppnar sig. Det är då man ser de noggrant utförda penseldragen, till och med i de mjukt djupsvarta bakgrunderna, och förnimmer oljefärgens sensuella materialitet.
Det här kan man se på Galerie Forsblom, där Anna Camner är aktuell med en utställning på rödmålade väggar som hämtat sin titel från en David Bowie-låt.
Precis som med Sara-Vide Ericsons konst ruvar också Anna Camners bilder på hemligheter. Ibland är det ju svårt att se exakt vad det är hon målar fram.
Ända sedan debuten 2006 på Natalia Goldin Gallery har hon visat upp en fascinerande och delvis morbid bildvärld hämtad från laboratorier, operationssalar och gamla naturhistoriska museer med aborterade foster i formalin.
Nu har hon till viss del lämnat växtriket, de organiska livsformerna och inspirationen från ”Kunstformen der Natur”, Ernst Haeckels magnifika planchsverk från tidigt 1900-tal. Några målningar här är närmast att betrakta som abstrakta, med en simmig vit vätska som smetats ut över laboratorieglas. De är inte lika laddade och mångtydiga som tidigare verk, här antar det illusoriska mer formen av dekorativ uppvisningskonst.
Men visst finns här flera utsökt förtätade målningar. Som bilden med den tillknycklade och lätt mögliga plasten (en Anna Camner-klassiker) som ser ut att ha dragits upp ur en container utanför ett sjukhus. Känslan för materialet är suverän och ögat får gå på upptäcksfärd bland alla ömsint målade veck, skuggor och highlights.
Ett annat särskilt tilldragande verk har en vackert djupblå bakgrund istället för den mer vanliga svarta. Det ligger nära till hands att tolka den transparenta (växt)organismen i den nedre halvan av bilden som en manet. Men säker kan man aldrig vara.
I en annan målning är det som att blicka ut i rymden istället för ner i havet. Men det som ser ut som en nebulosa full av ett intrikat myller av vener kanske är en uppförstorad cell i ett mikroskop. Eller den slags smyckeskonst som kallas filigran.
©Dan Backman (rec publ i SvD 191027)
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera