Dweezil Zappa: Cirkus, Stockholm, 21 november 2019
Det börjar rätt segt.
Det är det femtioårsjubilerande ”Hot Rats” som ska spelas men Dweezil Zappa och hans Hot Rats Orchestra, som bandet döpts till för denna turné, börjar med en oinspirerad genomdragning av ”Don’t eat the yellow snow”, från ”Apostrohe(‘)”.
Men sedan kommer den, ”Peaches en regalia”, en perfekt öppningslåt både för konserten och albumet. Det låter bra, förstås, men den lyfter inte riktigt. Kanske för att det är första konserten på Europa-turnén? Kanske för att de spelat den för många gånger? Kanske för att de är jetlaggade?
Dweezil har förvisso alltid omgett sig med bra musiker. Inga som spelat med Zappa själv men som haft rätt känsla för den komplexa musiken. Sheila Gonzales (saxar, flöjt, klaviatur) och Kurt Morgan (bas) har varit med många gånger men multiinstrumentalisten och sångaren Adam Minkoff, klaviaturspelaren Chris Norton och trummisen Ryan Brown tror jag mig aldrig hört och sett förr.
”Hot Rats”-albumet tolkas ganska bokstavstroget och med flera fina Dweezil-solon. Han har ju en förmåga att kanalisera pappas sätt att spela på – vi som kan vår Zappa gillar att vissa solopartier är rena plagiat – samtidigt som han tolkar och utvecklar solona via sin egen personlighet.
Under solot till ”Son of Mr. Green Genes” kommer han av sig. Han stoppar låten och säger att han är jetlaggad och att det aldrig hänt förr och resonerar kring hur de ska fortsätta. Jag är fortfarande inte säker på om han verkligen dribblade bort sig eller om det skulle vara en kul grej (vilket det inte direkt var).
Första set avslutas med en något omarrangerad ”Montana”. En av Zappas bästa låtar, men också den känns rätt oinspirerad. Mest är det Adam Minkoffs fel. Han har ju den otacksamma utmaningen att sjunga den lika härligt sleazy som Frank Zappa, en uppgift ingen rott iland.
Men Minkoff kommer igen i andra set. Han är förvisso en fantastisk musiker konserten igenom men i första delens sånginsatser är det som att han inte kan mer än att efterapa Zappas sätt att pratsjunga på.
Med ”Heavenly bank account”, och några andra låtar från ”You are what you is”, är det som att han kommer loss. Delvis med vokalt stöd, särskilt av Chris Norton och Kurt Morgan.
När han senare imiterar Johnny Guitar Watson, med den äran, är min till en början negativa attityd som bortblåst. Hade gärna hört mer imitationer av den sköna bluesmannen.
Trummisen Ryan Brown blir också bättre vartefter konserten fortskrider. Tekniskt sett finns det förstås inget att klaga på, vare sig i början eller slutet av konserten, men jag tycker att han är för rockig för Zappa-musiken.
Men under Dweezils solo till ”Carolina hardcore ecstasy” (med de klassika raderna ”she put a Doobie Brothers tape on/I had a Roger Daltrey cape on”) är det mästarklass. Tillsammans piskar de upp ett sjukt grymt drag – alla hjälper till förstås – som gör låten till konsertens absoluta höjdpunkt. Här är det inte bara ett snyggt framförande, Zappa-låten blir till en språngbräda ut i kosmiska galaxer.
Vad ska man mer plocka fram?
Tja, det är ju kul att de spelar The Knacks gamla ”My Sharona”. Det är otippat, men ändå helt i linje med Frank Zappa som ju gillade att slänga in oväntade covers i sina live-set.
Och visst blir jag glad när ”Penis dimension” kommer som ett (alltför kort) extranummer. Allt från ”200 motels” (en hemsk film med ett vansinnigt bra soundtrack) tas ju tacksamt emot.
Mindre bra går det för Mats Öberg, som kommer in som gäst under ”Cosmic debris”. Vi vet ju alla att han är ett musikaliskt geni men det är inte så lätt att göra något riktigt kul över de bluesiga harmonierna. Och pianoljudet som skruvats fram är inget vidare.
©Dan Backman 191124
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera