kritik sedan 1993

The Original Moondog Strings: Rönnells, Stockholm, 12 november 2019

Ljuset dämpas och ljudet av trimba, bastrumma, träblock, klav och maracas fyller Rönnells inre rum med den slags uråldriga mystik som bara musik komponerad av Moondog (1916-1999) kan framkalla.

Det låter mjuk mossa, urskog med ihåliga träd och shamanistisk seans med trolltrumma och stråkkvintett.

Jag ska inte överdriva den mystiska dimension som finns i Moondogs repetetiva kompositioner och kanons. Det finns ju vare sig änglavingar eller pastellig new age att finna. Inte i det polyrytmiska, inte i de flerstämmiga rundgångs-melodierna, inte i den akustiska och vackert träådrade ljudbilden.

 

 

Moondogs lärjunge och musikaliska arvtagare Stefan Lakatos, som med sitt vita långa hår och skägg alltmer framstår som en inkarnation av Moondog (för att inte tala om hur lik han är Robert Wyatt), sitter på golvet framför den stråkkvintett som döpts till The Original Moondog Strings (två altfioler, två celli och en kontrabas). Han är en mästare på den originella uppsättningen slagverk som bara är Moondogs och jordar genom sitt spel stråkarnas något mer lättflyktiga karaktär.

Det låter inte helt perfekt om stråkarna denna afton. I alla fall inte hela tiden. Det sitter inte riktigt hundra och ibland kommer tonerna lite på snedden. Men det gör inte så himla mycket. Det är som att Moondogs musik kan svaja lite utan att förlora sin essens.

Moondog skrev för olika instrumenteringar. Små och stora. Och ibland bara för sångare. Musiken som skrevs för denna slags konstellation (Moondog kallade den för ”Bracelli”) får mig att tänka särskilt mycket på Philip Glass (som bedyrat sin beundran för Moondog) och Penguin Café Orchestra (den kopplingen har jag konstigt nog aldrig gjort förut).

Det finns annat att associera till: ryska barnprogram från 70-talet, melankolisk folkmusik, koraler, Bach. I ett stycke skiner intresset för jazz igenom i en bluesig basgång.

 

 

Även om Rönnells antikvariat utgör en fantastisk spelplats för Moondogs trollskt mystiska musik kan jag inte låta bli att önska honom större scener. Förra gången jag hörde hans musik i Stockholm var det på en rockklubb (Debaser) och nu på ett antikvariat.

Vad är det för fel på världens alla konserthus (det i Stockholm till exempel) som inte förstår att detta är fantastisk musik? Egensinnig och originell men också med potential att förtrolla en stor publik. Hallå Stefan Forsberg: jag vill höra Filharmonikerna spela Moondog.

©Dan Backman 191114

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: