kritik sedan 1993

Edda Magnason: Södra Teatern, Stockholm, 31 oktober 2019

Första gången jag såg och hörde Edda Magnason på Södra Teatern – det var många år sedan – uppträdde hon i Kägelbanans bar. Det var en intim konsert inför en liten publik. Edda hade virkat lampskärmar (!) och målat en ögonbindel, som Tomas Öberg.

Några år senare – när hon brejkat som Monica Z – uppträdde hon inför en fullsatt Hörsal i Kulturhuset. Till och med Sveriges statsminister – Stefan Löfven – var där. Möjligen ville en del av dem höra mysig Monica Z-jazz men det fick de inte. Edda var inne på ett mer electropoppigt spår.

Denna gång, på Södra Teaterns stora scen, är det inte lika fullsatt. Men de som kommit är entusiastiska. Hon har sin publik.

 

 

Det är en något förbryllande konsert. Så brukar det vara med Edda Magnason. Det är på gott och ont förstås: hon själv och hennes musik är fantastisk men paketeringen är inte alltid optimal.

Södra Teaterns stora scen är en underbar konsertscen. Kanske den bästa i Stockholm. Den är varm och intim och med en god akustik. Allra bäst blir det när ljud och ljus inte krånglas till.

Jag vet inte om Edda Magnason vill ha det så, men med ljus som gör scenen halvmörk (jag gillar att se vad som händer) och där ljudteknikern har lagt ett bisarrt reverb på sången, blir det nästan som en arenakonsert i miniformat. Jag överdriver förstås, men något åt det hållet.

Värst är reverbet, Edda Magnason påpekar det själv vid ett tillfälle när hon pratar lite mellan två låtar, men då verkar det som att ljudteknikern bara drar ner det på medhörningen. Vi ute i salongen blir inte av med eländet.

Ursäkta om jag är överdrivet gnällig och petig men ljudet och ljuset stör min konsertupplevelse. Inte helt förstås, Edda Magnason är ju Edda Magnason: hon har sin egen nisch, också när hon lämnat den härligt nippriga och mer akustiska stil hon först kom fram med. På den tiden hon var en slags korsning mellen Björk, Kate Bush och Frank Zappa.

Idag vet jag inte vem man ska jämföra henne med. Sig själv kanske? Inte heller vet jag hur musiken ska karaktäriseras. Electropop? Kabarépop? Pianopop? Softrock? Kanske är hon en singersongwriter på en rustik nattklubb i Twin Peaks?

Hon har ett bra komp: Edvin Nahlin, klaviaturer och lite bas, Daniel Ögren, gitarr och bas, och Niclas Lindström, trummor. Inget fel på den sistnämnda men det ofta statiska trummandet håller tillbaka flytet och lyftet.

Alla har lila kostymer, det är snyggare än man kan tro. Coolast är förstås Edda själv. Hon spelar en del klaviatur men frontar även bandet som sångerska. Hon ser både bekväm och obekväm ut och är obetalbar när hon teatraliskt – som en gammal schlagersångerska – slår ut med armarna.

Hon leker mycket med en röstförvrängare, lite för mycket kanske. I en låt förvandlar hon sig till en man, det låter rätt läskigt.

Trots mina invändningar är det en bra konsert. Det blir ingen ”Rope walking” men det uppvägs av ”Game of gain” och, lite innan, ett fint gitarrsolo av Daniel Ögren.

©Dan Backman 191101 (foto Dan Backman, Maria Wahlström)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: