kritik sedan 1993

Mats/Morgan & Magma: Fasching, Stockholm, 1 november 2019

Har aldrig orkat lyssna ordentligt på Magma. Jag har försökt, det utflippade franska rockbandet – med hittepå-språket kobaïan – är ju ändå Frankrikes mest prominenta bidrag till den progressiva rocktraditionen.

När jag till slut får närkontakt med det femtioårsjubilerande bandet på Fasching (sista kvällen av två) blir det lättare att förstå kulten. Det finns ju något i det rustika malandet av riff och även jag sugs in i den intensiva malström som virvlar omkring i långa låtar som aldrig vill ta slut.

 

 

Det är bara Christian Wander, grundaren och ledaren, kvar sedan bildandet 1969 men det spelar ingen roll. Jag kan ha fel, men det känns som att denna inkarnation för traditionen vidare på bästa tänkbara sätt.

Om det är sant att fransmän inte kan spela rock är Magma i så fall det oundvikliga undantaget. Pådrivna av Christian Wanders explosiva trumspel är det äkta progressiv rock med tjocka konturer och trubbig kontrapunktik.

Ibland drar det åt sjuttiotalistisk jazzrock, särskilt när den lysande gitarristen Rudy Blas släpps fri. Ibland, när det blåser in lite luft i musiken, låter det som Samla Mammas Manna. Fast ett Samla med kedjor runt benen.

Sångarna Stella Wander och Hervé Aknin sjunger med ett allvarligt patos, nästan åt operahållet. Texterna är science fiction men det låter jordnära: som arga franska bönder som blockerar motorvägsinfarterna till Paris med dynga.

När de kommit fram till slutet av den längsta låten möts de av det mest dånande bifall jag någonsin hört på Fasching.

 

 

Magma i all ära, de slår ändå inte Mats/Morgan.

Det är ju något alldeles speciellt med de här två herrarna. Trettioåtta år tillsammans har skapat ett samspel utan några som helst gränser: klaviaturen och trummorna bildar en odelbar enhet, samtidigt som de opererar helt på egen hand.

Med start i ljud som skulle kunna vara en autentisk upptagning av ett utomjordiska besök i ett tibetanskt kloster susar duon iväg på en flygande matta som vävts av konstmusikalisk fusion marinerad i Zappas knepigaste tonföljder.

Det är inte bara själva musiken – melodiken, harmoniken, rytmiken – som är fenomenal. Också själva ljudbilden är fulländad. Öberg skruvar fram ursnygga syntljud på sin röda Nord, Ågren är kraftfullt distinkt och vesslesnabb på vad som ser ut som ett hemmabyggt trumset i det mindre formatet.

Det är knepigt och skumt men byggt av glädje.

©Dan Backman 191102 (foto Dan Backman)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: