Atsuko Tanaka/Carl Fredrik Reuterswärd: Moderna Museet, Stockholm, 2019
Moderna museet inleder hösten med två utställningar i de dystra salarna på plan 2. Atsuko Tanaka (1932-2005) och Carl Fredrik Reuterswärd (1934-2016) har inget direkt gemensamt men båda arbetade gränsöverskridande med olika slags material och kan sägas förenas genom en slags konceptuell lekfullhet och en nyfikenhet på teknologi.
Reuterswärds hologram och Tanakas ”elektriska dräkt” – både en skulptur och kimono, konstruerad av hundratals elektriska lampor – är bra exempel på det sistnämnda.
Atsuko Tanaka är något av en doldis, inte alls så berömd som Yayoi Kusama, framgångsrikt visad på Moderna museet 2016. Det finns likheter, Kusamas prickar kan jämföras med Tanakas cirklar, men det är med de andra konstnärerna i den radikala Gutai-gruppen hon ska sammanlänkas.
Konstnärsgruppen, bildad 1954 som en reaktion mot det stelnat traditionella konstbegreppet, var tidig med multimedia, performance och att, bokstavligen, använda kroppen i skapandet. Gruppens aktiviteter gav genklang i världen och influerade västerländska konstnärer som Yves Klein, Jackson Pollock och happening-pionjären Alan Kaprow.
På utställningen har verken av Tanaka kompletterats med ett stort och våldsamt färgfläckigt verk av Gutai-konstnären Shozo Shimamoto, en så kallad ”kanonskjutsmålning” utförd på museet 2011 under utställningen ”Explosion! Måleri som handling”.
En film från 1968, där Tanaka tecknar koncentriska cirklar med en pinne på en strand, är ett mer poetiskt exempel på Gutai-gruppens estetik, metodik och filosofi. Alla vet vi hur härligt det är att teckna i sand, alltmedan vågorna sveper in och oundvikligen suddar ut den konstnärliga handlingen.
Ett verk med 20 seriekopplade alarmklockor är inte lika rogivande. Tvärtom låter det störande gällt när klockorna, som ligger på golvet utefter väggarna, en efter en skräller. Det är lite Dan Wolgers över det verket.
De glada målningarna med cirklar i pigga färger är dekorativa men säger inte så mycket. Det intressanta ligger i att de, liksom merparten av verken som visas, är från 50-talet. Det här är ju konst som lika gärna hade kunnat vara gjord av en ung konstnär idag.
Carl Fredrik Reuterswärd är känd långt utanför konstvärlden för ”Non-Violence”, revolvern med en knut på pipan. Tillkommen som en reaktion på mordet på John Lennon och sedan mångfaldigad med status av fredssymbol.
Den finns med också här, som teckning och i brons. Men utställningen är ingen allmänt hållen retrospektiv utan en genomgång av två avgränsade faser. Dels de objekt som Reuterswärd mellan åren 1963-1972 skapade under alter egot ”Kilroy” (efter att via en berömd annons i New York Herald Tribune aviserat att han var ”closed for holidays 1963-1972”). Dels storskaliga oljekritteckningar från sent 1990-tal, ganska svårsmälta verk som Reuterswärd efter en stroke fick utföra med vänsterhanden.
De båda verksgrupperna skiljer sig radikalt åt: teckningarna är lika groteskt expressiva som objekten är gåtfullt duchampska. Den (över)tydliga närheten till Marcel Duchamp förstärks av att Duchamp-kännaren Ulf Linde var Reuterswärds beskyddare och uttolkare. På Moderna finns ett utdrag av ett SVT-program där de båda myndigt lägger ut texten.
Det är ett på gott och ont kryptiskt och undflyende konstnärsskap, inte sällan lokaliserat till de mellanrum som konsten och livet också består av. Filosofiskt djuplodande, med inbakade rebusar och ordlekar, och spegelblankt lekfullt. Reuterswärd rör sig fritt mellan olika tekniker och antar olika alias och psedonymer. Objekten, och sammanställningarna av dem, är elegant slagkraftiga, som vore han en grafisk formgivare lika mycket som konstnär.
Hans kritik av den kommersiella konstmarknaden, via den fiktiva figuren Dr. Arnold Forel Pratt- Müller, äger giltighet än idag men det skojiga anslag som präglar just de verken är på gränsen till buskis.
©Dan Backman (rec publ i SvD 191013)
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera