Avgång 23:11: SthlmMusikTeater på Scalateatern, Stockholm, 9 oktober 2019
Sex förvirrade människor på en spårvagn, mitt i natten. Vart är de på väg? Och hur hamnade de där?
Skyddsängeln Vinge, i hatt och utanpåskjorta, är den som vet. Han är lite som Damiel och Cassiel, de två trötta och luggslitna änglarna i ”Himmel över Berlin”, det tär på krafterna att vaka över människorna.
Sakta uppdagas sanningen: att de sex på spårvagnen dött och nu är på väg till den andra sidan, lotsade av Vinge. Det är ingen lätt insikt att bearbeta och alla har olika sätt att komma till rätta med den uppkomna situationen.
Det visar sig också att det skett ett litet misstag. Vinge har bara med sig fem biljetter till den definitiva ändstation de nu är på väg till. Det spär på den dåliga stämningen och får Vinge att bryta den fjärde väggen och be publiken om hjälp med att rösta fram den som ska få en returbiljett. Det är ju så det går till nuförtiden, i alla fall på tv. Fast här ska ingen röstas bort utan tvärtom röstas tillbaka till livet.
Det skulle kunna vara krystat, men de talande och sjungande skådespelarna gestaltar denna deras sista resa på ett trovärdigt sätt. Inte så lätt då scenografin är minimal, några transparenta stolar som ska föreställa säten i en spårvagn, och den musikalisk uppbackningen begränsats till en klaviatur och en dator.
Det fungerar, jovisst, men första akten är ändå trevande. Det är svårt att riktigt engagera sig i något av dessa summariskt skissade människoöden och Jonas Nerbes ängel är inte tillräckligt karismatisk.
Stefan Levins musik är snyggt integrerad men onödigt återhållen. Men den unga mamman Dorota (Aida Jabbari) sjunger ändå en fin sång till den dotter hon lämnat kvar i jordelivet. Julia (Sanna Martin), Nadine (Jasmine Heikura) och Elle (Evelina Klavéus) är också sångerskor man hade unnat en mer storstilad inramning. Anders Zibbe Holtz gör förvisso ett bra jobb bakom klaviaturen men det räcker liksom inte.
Andra akten har ett bättre flyt. De sex individerna har kommit varandra närmare och ängeln Vinge visar upp en mer komplex personlighet, han kan ju både vara ståuppare och kuplett-sångare.
Musikalnumren är fler, och mer utvecklade med koregrafiska inslag, och karrärkvinnan Julias sång är en riktig showstopper. Till slut blir det ändå lite gripande med dessa människoöden: deras tillkortakommanden och deras önskningar om livet efter detta.
Och ja, det blev precis som jag röstade i pausen. Den själfulla unga mamman Dorota fick returbiljetten. Man ville ju att hon skulle få komma tillbaka till livet och ta hand om sin dotter.
©Dan Backman (rec publ i SvD 191011)
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera