kritik sedan 1993

Gallerirond/Stockholm oktober 2019

 

Det var ett genidrag av Millesgården när de för fyra år sedan bjöd in Cajsa von Zeipel till Milles ateljé. Deras verk kommunicerade bra trots att de är tillkomna under helt andra tidsperioder och med helt andra förutsättningar: de båda skulptörerna är ju lika konstigt skruvade, fast på helt olika sätt.

Annars har jag haft svårt för de överdimensionerade skulpturerna i gips och jesmonite. Den vita blanka ytan och de unga tjejernas tuffa och nonchalanta utstrålning har aldrig talat till mig (vit äldre man). Har mer sett det som effektsökeri. Som den där hemska skulpturen utanför den hemska Mood-gallerian

Då är det är lättare att uppskatta hennes aktuella uställning på Andréhn-Schiptjenko, ”Futuristic lesbian”. Här har hon gått ner i skala, bytt material (till silikon) och adderat pastellfärg.

Med fyra unga kvinnor – i mer eller mindre märkliga, utmanande positioner och utstyrda i trashigt glittriga kreationer som kombinerar hiphopens estetik med cyberpunk blir utställningen till en mycket instagramvänlig installation.

En mycket samtida installation – med väggarna täckta av ord, frågor och uppmaningar, gestaltade som varumärken – som man lika gärna hade kunnat se i Paris eller New York. Så är det inte alltid, tack och lov, med utställningarna i Stockholm.

(Andréhn-Schiptjenko tom 9/11)

 

 

Katja Petterssons utställning ”Choreography” på Elastic Gallery är också instagramvänlig. Om än med ett helt annat uttryck: lågmält, eftertänksamt, poetiskt.

Två verk visas, båda rörliga. Men det är bara ”Un vase”, i det inre rummet, som fångar mitt intresse.

Ett runt träbord. Ovanpå det en obrukbar vit vas (stängd i toppen, öppen i botten) som supersakta – knappt märkbart – förs mot bordets kant av en svävande hand. På golvet skärvor av de vaser som redan mött sitt öde (två vaser per utställningsdag).

Verket kan ses som en dadaistisk/surrealistisk performance/koreografi men också som en kommentar till konsumtionssamhället. På en video visas alla de händer som på olika sätt varit verksamma i produktionen och distributionen av vasen.

(Elastic Gallery tom 9/11)

 

 

Strax bredvid, en bit upp på Ulrikagatan, ligger Belenius. Där kan man se nya arbeten av Willem Andersson.

Han har tidigare framträtt som en mycket bra målare i en post-surrealistisk stil som tangerar både Magritte och low brow.

Här finns inget av det, bara en skulptur som liknar de han visade på Belenius/Nordenhake när det låg på Jakobs Torg. En amorf svart skulptur på svart sockel. Både abstrakt och föreställande: det skulle ju kunna vara någon slags växt, eller en väldigt hårig organism. Kanske mupparnas bortglömda kusin.

Då den är placerad mellan två likaledes svarta målningar/reliefer kan man komma att tänka på Malevitj och suprematistiska svarta kvadrater.

En blåa och en rödblå målning/relief, ligger närmare opkonsten. Fast en uppdaterat nedtonad variant.

Alltsammans är mycket stiligt. En stark uppvisning av ett konstnärsskap värt att följa.

(Belenius tom 9/11)

 

 

Daniel Jensen har också gått från figuration till abstraktion. Fast här är det stilistiska brottet inte alls lika stort som hos Willem Andersson.

De stora målningar (eller är det teckningar?) han nu visar är ser ut som spontant klotter i stor skala. Exakt hur spontant utfört det är vet jag inte, han kanske skissar noggrant. Det viktiga är att det ser spontant ut: att det finns attack och rytm och en organisk balans i kompositionerna. Och det gör det.

Jensen tecknar/målar med oljepastellkritor på uppspända opreparerade dukar (tror jag). Han fyller duken men lämnar mycket mellan de olika klottrade formerna. Det är mjukt och liksom rörligt och skulle, vill jag tro, kunna se ut på ett helt annat sätt.

Man skulle kunna säga att det är ett måleri som ligger ungefär exakt mellan Per Kirkeby och Cy Twombly. Fast med mer humor än vad giganterna uppvisade.

Till utställningen har producerats en mycket fin katalog där bilderna reproducerats på äggskalsvita sidor.

(Roger Björkholmen tom 9/11)

 

Galleri Flach huserar som bekant också i Konstakademiens hus på Fredsgatan. I en fantastisk ateljé högst upp i huset.

Jag blir alltid lika glad när jag tar den högra trappan och ser att den lilla flyern från det röda 70-talet hänger kvar. Det är verkligen kulturhistoria. Många Mejan-elever var ju, som så många andra på den tiden, engagerade i bokstavsvänsterns olika aktiviteter. Här har tre av dem gått samman – KFML(r), SKU(ml) och SKS(ml) – för att skaka fram pengar till en luftvärnskanon. Antagligen är det en Mejan-elev som tecknat kanonen.

 

 

Uppe på Galleri Flach är det Jessica Faiss som ställer ut. Det är framför allt tre jätteakvareller som fångar mitt intresse. Tre akvareller med rinnande färg. Det är som att också pappret rinner ner på golvet, där det hålls på plats av några stenar.

James Flach berättar att de är tillkomna under en vistelse i Norge och att även stenarna är därifrån. De känns kärva och vindpinade. På ett bra sätt.

(Galleri Flach tom 9/11)

 

 

Besöker Lisa Jonassons utställning sista dagen (den har alltså tagits ner när detta skrivs). Hennes sjuttiotalistiska pappersklipp har jag alltid gillat men på denna Magnus Karlsson-utställning (också i Konstakademiens hus) är det som att hennes konst formaliserats och tappat sin forna vitalitet.

Klart att jag gillar det mexikanska och färgerna och den drastiskt dråpliga berättarglädjen. Men utställningen är för snyggt hängd och för ordenligt inramad.

Bäst är böckerna i balsaträ, upplagda på en filtklädd skiva. Det väljer jag att se som en hommage till Joseph Beuys.

(Galleri Magnus Karlsson tom 19/10)

 

 

Då är det mer oborstat på Gävlegatan, där Dan Almqvist ställer ut berättelser på SPG.

Det är också namnet på hans utställning, ”Berättelser”. Och det är precis vad det är. Konsthistoriska, drömska berättelser. Eller kanske sagor: det finns ju med kungar och prinsessor i de små oljorna. Och ekorrar som ror ekor över stjärnbeströdda vatten. Och älvor och dödskallar.

En av de bättre målningarna är en förvånansvärt lyckad parafras på Gustaf Cederströms mastodontmålning Karl XII:s likfärd. Målningen med ekorren i det Caspar David Friedrich-liknande landskapet är också fin.

Det finns likheter med Ernst Billgren och Tilpo. Precis som de är Almqvist rätt ojämn. Ibland är det för slarvigt målat.

 

 

Längst in i galleriet visar Karin Crona små oinramade collage. Först tycker jag att de ser ut som collage gjort av en elev på bildprogrammet i någon gymmasieskola, men vid närmare betraktande är det surrealistisk collage-konst av god kvalitet.

Den nakna konstnären är själv med på svartvita fotografier och de utklippta bilderna kommer från ett och samma magasin, Pénéla, ett franskt månadsmagasin för kvinnor från slutet av 60-talet.

På en vägg finns ett stort collage uppsatt direkt på väggen. Det samspelar fint med de mindre.

(SPG tom 26/10)

 

 

Clay Ketter har släppt loss rejält på sin utställning hos Cecilia Hillström. Jag vet sedan tidigare att han är musikintresserad och här finns det musik i alla dess former. Visuell och audiovisuell.

Här finns till exempel en gammal tv, eller ett noggrant byggt objekt som ska efterlikna en tv. Ur den strömmar det en loop som skulle kunna vara hämtad ur valfritt Tom Waits-album. Jag utgår ifrån att det är Ketter själv som gjort inspelningen.

Lite längre in i utställningen hänger en baskagge ut från väggen. När man trycker på en knapp kommer några höga trumslag. Då hoppar man till.

Här finns också dekorativa installationer gjorda av gamla vinylskivor. Som vinylsamlare blir jag provocerad: det är ju bra och klassiska rockskivor (typ Beatles, Zappa, Floyd) som ska stå i en skivhylla. Är det från hans egen skivsamling? Har han gått över till Spotify?

Utställningen/installationen är dekorativ, sjukt välgjord men ger inte så mycket på det konstnärligfa planet.

(Cecilia Hillström Gallery tom 2/11)

 

Slutligen: Alexander Tallén på Stene Projects.

Ja, vad ska man säga. Hans härligt märkliga figuriner har jag gillat ända sedan jag först såg dem på en elevuställning på Konstafack.

Här tar han ytterligare kliv in i den konsthistoriska och mytologiska och kitschiga sagovärld som är helt hans egen. Där männen (han själv?) ser ut som hipsters från Söder och umgås med apor (eller barn utklädda till apor).

Jag behöver inte veta vad det är han vill berätta, det räcker jättebra med att bara titta på dem. Glädjas åt de blanka ornamenterade ytorna och alla små roliga och underliga detaljer.

(Stene Projects tom 26/10)

©Dan Backman 191025

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: