Courtney Marie Andrews: Bryggarsalen, Stockholm, 10 september 2019
Americana är en fortsatt stor musikgenre i Sverige. Visserligen utanför de riktigt stora estraderna – undantaget First Aid Kit – men det uppvägs av de många konserttillfällena.
Männen med skägg och truckerkepsar är den vanligaste förekommande sorten men – och nu generaliserar jag – kvinnorna är bättre och inte lika traditionstyngda i sitt skapande och sin framtoning.
28-åriga Courtney Marie Andrews från Phoenix, Arizona, är ett bra exempel på detta. Svår att kategorisera – singersongwriter skulle funka lika bra – och med den sortens avspända utstrålning och säkra musikanteri som kommer av att ha stått på scener sedan 15 års ålder. Även om hon ger ett rätt blygt intryck mellan låtarna.
Tyvärr har hon inte med sig ett band när hon besöker Stockholm och ett utsålt Bryggarsalen. Det är ju nästan alltid bättre med ett rejält komp än det där ”nakna och avskalade” som ska vara så fint.
Men Courtney Marie Andrews klarar av att spela i nästan en och en halv timme utan att det blir tråkigt. Mest beror det på rösten. Den där starka, själfulla och böjliga rösten som kan uttrycka så många känslor. En röst som redan fått henne omtalad och hajpad och som bara måste ta henne till betydligt större estrader än Bryggarsalen.
Men det räcker inte med en röst, hur berörande och imponerande den än är. Courtney Marie Andrews är också en bra gitarrist och en fantastisk låtskrivare. Många av hennes korta melankoliska berättelser har melodier som redan låter som klassiker från Apalacherna eller Laurel Canyon. Som ”Irene” eller ”Honest life”. I den förstnämnda ligger hennes uttryck på ett väldigt fint sätt mellan Joni Mitchell och Laura Marling.
Efter några låtar med den akustiska gitarren byter hon för en stund till piano. Hon har inte lika bra hand med klaviaturen som gitarrsträngarna, men hon sjunger så innerligt att det lite stolpiga spelet blir charmigt.
Mot slutet av konserten bjuder hon upp Kristian Matsson – mer känd som The Tallest Man On Earth – för ett gemensamt framförande av Bob Dylans ”I shall be released”. De båda träffades på den legendariska Newportfestivalen i USA berättar hon och det syns verkligen att hon tycker att det är kul att få göra den här duetten. Som för övrigt är väldigt fin och känslig.
Innan extranumren gör hon titelspåret från det senaste albumet, ”May your kindness remain”, nere på golvet med publiken runt sig. Utan förstärkning och med publikens spontana och nästan viskande allsång i refrängen blir det gulligt och hjärtevärmande.
©Dan Backman (rec publ i SvD 190912
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera