Piero Fornasetti: Artipelag, Gustavsberg, 2019
Artipelag har mer och mer kommit att profilera sig med designutställningar. Kanske kan man se det som en kommentar till – eller reaktion på – de evinnerliga och hittills resultatlösa diskussionerna om ett framtida designmuseum i Stockholm?
Nej, konsten har förvisso inte försvunnit från konsthallen på Hålludden. Men innan den senaste utställningen, den om modeskaparen Martin Margielas samarbete med modehuset Hermès, har designprofiler som keramikern Edmund de Waal och modeskaparen Lars Wallin lyfts fram.
Nu har turen kommit till den lika mångfacetterade som stilbildande Piero Fornasetti (1913-1988). En ikon ur ett internationellt designperspektiv men kanske något av en doldis i Sverige, även om hans grafiskt stringenta formspråk och encyklopediska bildvärld torde kännas igen av många.
Särskilt bilden av 1800-tals-celebriteten, tillika operasångerskan, Lina Cavalieri, vars ansikte Fornasetti hittade i en tidskrift och, med start 1951, kom att upprepa och variera på en mängd tallrikar. Ett stilserat och rastrerat ansikte som för tankarna till popkonst i allmänhet och Andy Warhols Marilyn Monroe-bilder i synnerhet.
Presentationen av Fornasetti är iscensatt i skärningspunkten mellan museihängning och ett elegant skyltfönster. Så ser det ofta ut nuförtiden.
Alla delar finns med, både det som skapades under Piero Fornasettis levnad och fortsättningen under sonen Barnabas ledning.
Den sistnämnda finns, tillsammans med Artipelags Bo Nilsson, med i arbetsgruppen som curerat uställningen. Det är väl därför den avdelning som ägnas varumärkets nya produkter blir till ett showroom mer än en utställning.
Den kitschfaktor som lurar i delar av pappa Fornasettis formgivning får fritt spelrum i sonens uppdaterade vidareutveckling – eller ska vi säga förvanskning – av formspråket och bildvärlden. Det ska dock sägas att det var Barnaba Fornasetti som på det postmodernistiska 80-talet fick företaget och varumärket på fötter igen efter ett brant sluttande 70-tal.
Piero Fornasettis formspråk är eklektiskt dekorativt och lekfullt knasigt. På samma gång som det är stringent formsäkert, ofta i kontrastrikt svart och vitt.
Han kopierar motiv från gamla etsningar, gravyrer och tidningar och lånar element från kartor, reklam, typografi och arkitektur. Det spelar ingen roll om det är från 1600-talet eller 1900-talet, Fornasetti blandar ihop allt till collage och ornament – husfasader, fiskar, luftballonger, pelargångar, solar, månar, molnformationer, astrologiska tecken – och förebådar både popkonstens och postmodernismens bildkannibalism och det växelspel mellan design och konst som idag är så vanligt.
Som så ofta är det de tidiga verken som är bäst. Inte bara de berömda Gio Ponti-ritade möblerna och inredningarna, som Fornasetti dekorerade med både handmålade och tryckta bildelement. Här finns också många fina exempel designföremål han själv ritat och dekorerat och allehanda trycksaker han gett grafisk form åt. Läckra sidenscarfs ej att förglömma.
Inte minst lyfts tecknaren och konstnären Piero Fornasetti fram. Det var så han började, 1930, med studier på Accademia de Brera hemma i Milano. Allra längst inne i konsthallen är två salar ägnade konstnärsskapet. På rödmålade väggar hänger skissartade teckningar av människor, påklädda och nakna. Snabbt gjorda med säker hand. Här finns också ett flertal självporträtt som Fornasetti gjorde i Schweiz, där han bosatte sig 1943-1946, på flykt undan kriget.
Han utmärker sig ännu mer som målare. På Artipelag finns ett litet urval, dels akvareller av fiskar i en lätt japoniserande stil, dels målningar inspirerade av konstnärer associerade med Novecento-rörelsen. Vissa sakligt realistiska, andra tangerande både surrealismen och Giorgio de Chiricos metafysiska måleri. Som den till formatet lite större målningen av en kvinna som säljer fjärilar. Den är förtrollande bra.
Överlag är det ett spännande och personligt måleri som jag gärna hade sett mera av.
©Dan Backman (rec publ i SvD 190718)
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera