Folly bololey – Songs from Robert Wyatt’s Rock bottom: North Sea Radio Orchestra (Dark Companion, 2019)
Behövs det ännu en ”Rock bottom”?
Nej, egentligen inte. Robert Wyatts klassiker från 1974 tillhör ju den sorts tidlösa album som håller från början till slut och där låtarna blivit till lika vackra som bekväma och outslitliga möbler i en lägenhet man, trots den något udda planlösningen, alltid vill återvända till.
”Rock bottom” var Robert Wyatts andra soloalbum efter att han lämnat Soft Machine och Matching Mole. Utgivet på Richard Bransons undergroundetikett Virgin records, som på 70-talet, efter Mike Oldfields ”Tubular bells” som första release, blev hem åt både brittisk progrock och tysk krautrock. Superentreprenören Branson gick sedan vidare med Virgin Atlantic och blev megamiljardär. Men det är en helt annan historia.
”Rock bottom” är ett djupt personligt album. Kryptiskt på gränsen till surrealistiskt och delvis kretsande kring det då nya förhållandet med livskamraten Alfreda Benge. Inspelningen var den första Wyatt gjorde som permanent rullstolsbunden, efter att fallit tre våningar från ett badrumsfönster.
45 år senare vågar sig kammarmusikensemblen North Sea Radio Orchestra sig på en nytolkning. Det är förstås ett högriskprojekt då vi som är Robert Wyatt-fanatiker inte är nådiga att ha att göra med.
Desto roligare då att den brittiska orkestern rott projektet i hamn med den äran. Utökade med Annie Barbazza, sång, orgel, och John Greaves, bas, sång, spoken word, har den eklektiska och till största delen akustiska ensemblem fått till en liveinspelad tolkning som står på helt egna ben, utan att för den skull frångå de ljuvliga originalmelodierna.
Craig Fortnams arrangemang ger de både stillsamma och ösiga sångerna andra texturer och personliga tillägg. Farfisaorgeln knyter an till Wyatts klaviaturer medan till exempel fagotten – detta underbara instrument – skapar en länk till Henry Cow, bandet som både inspirerades av och samarbetade med Robert Wyatt (och där John Greaves ingick).
Det är precis det som är så härligt med North Sea Radio Orchestra, att de plockar upp tråden från den brittiska progrocken när den var som mest melankoliskt esoterisk, milt avantgardistisk och mjukt friformjazzig (och gärna tillbringade tid i Canterbury). Förutom de tidigare nämnda banden hör jag ju ekon av Egg, Slapp Happy och Penguin Cafe Orchestra.
Det är ett genidrag att låta Annie Barbazza sjunga det mesta. Hennes uttrycksfulla röst är helt olik Wyatts nedtonat melankoliska stämma och befriar texterna från den nära kopplingen till Wyatt, vilket är helt nödvändigt för att få tolkningarna att lyfta.
Framsjungna genom en annan röst och ett annat temperament blir det som att höra välbekanta textrader på nytt. Poetiska formuleringar som snirklar sig fram lika oförutsägbart som de jazzigt modulerade melodierna och som ibland blir till konkret poesi. Som i öppningen av ”Alifib/Alife: ”No nit not/nit no not/nit nit folly bololey/Alife my larder”.
©Dan Backman (rec publ i SvD 190710)
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera