Gustav Vigeland: Thielska Galleriet, Stockholm, 2019
Vigelandsparken i Oslo liknar inget annat. Den kanske inte verkar så märklig vid ett snabbt besök, men tittar man lite närmare på skulpturerna som finns där blir man varse komplexiteten i de frammejslade människornas kroppsliga och själsliga uttryck.
Allra märkligast är förstås den stora monolit som utgör parkens mittpunkt. En 17 meter hög fallisk granitpelare huggen i ett stycke, placerad på en cirkelformad platå och flankerad av en trappa med en mängd skulpturer.
De nakna människor som bildar monoliten klänger, klättrar och slingrar sig runt varandra i vad som ser ut som en mardrömslik vision. Som om de alla drivs uppåt av ett inre eller yttre tvång.
Konsthistorien talar om verket som en strävan från det jordiska till det andliga. Själv associerar jag till den franska popkonstnären Césars ”kompressioner” av bilar och organiska material. Konstnären själv, Gustav Vigeland (1869-1943), tyckte att ”envar kan tolka den som han vill”, men svarade en annan gång att ”den är min religion”.
Monoliten finns med, fast som en pytteliten gipsmodell, när Thielska Galleriet nu presenterar den norska bildhuggaren. Ernest Thiel var samlare av Vigelands verk och stöttade honom på olika sätt. Sammanlagt införlivades åtta skulpturer till samlingen, varav fyra står i trädgården. Det är den största Vigeland-samlingen utanför Norge.
Museichef Patrik Steorns framlyftande av Gustav Vigeland just nu, sommaren 2019, är påkallat av 150-årsdagen av konstnärens födelse. Det firas stort i Norge men utställningen på Thielska är ganska blygsam, om än med många fina verk från 1890-talet till en bit in på 1930-talet.
Två saker kan sägas om Vigelands konst: människorna är nakna och känslorna starka. Han inspireras av Fredrich Nietzsches övermänniskoideal och genikult och man kan känna en strävan bort från borgerlighetens konventioner och begränsningar. Nakenheten är både erotiskt laddad och färgad av vitalismens kroppsmedvetenhet och naturvurm.
Vigeland vill skildra och gestalta människans alla åldrar, alla individuella särdrag och komplexiteten i alla våra relationer. Han modellerar fram ömma omfamningar likväl som människor inbegripna i någon slags kamp. Skulpturen ”Man kastar kvinna” är precis det som titeln säger och är förstås mer problematisk att tolka och uppskatta än den älskade skulpturen av en mycket förgrymmad liten pojke, ”Sinnetaggen”. Den version som här visas har fått ett eget rum.
Vigelands formspråk är dynamiskt rörligt med människor som frivilligt eller ofrivilligt slingrat ihop sig. Några har till och med trasslat in sig i jugendslingriga trädkronor.
Porträttbysterna, inkluderande Ernest och Signe Thiel, är mer rakt på sak. Maktmännen är mycket allvarliga och uppfyllda av sin egen viktighet. Vigeland har klätt av dem men jobbat noggrant såväl med håret som med mustascherna och skäggen.
Porträttet av Signe Thiel är i gips, det gjöts aldrig i brons och har stått i Vigelandmuseets källare. I likhet med de två andra kvinnor som avbildats har det ett mer introvert uttryck.
Precis som med den samtida giganten Auguste Rodin kan man verkligen känna och se att det är lerklumpar han jobbar med, tumavtrycken finns ju kvar även när de är gjutna i brons.
På samma sätt kan man förnimma den tunga och oresonliga materialiteten när han senare i sitt konstnärsliv kom att hugga ut sina skulpturer ur massiva granitblock. Stiliserade skulpturer med omdiskuterade drag av fascismens estetik. Fast av detta finns inget i Thielska små rum.
Till utställningen har producerats en bok med texter av Vigeland-kännare och bilder från Vigelandsparken, Vigelandsmuseet och fristående verk i Oslo och Stockholm. Fotografen Yanan Li har skickligt laborerat med ljus, perspektiv och skärpedjup men jag tycker att han tagit sig alldeles för stora konstnärliga friheter. Med dramatiska ljusförhållanden och närbilder av utsnitt blir det mer av personliga tolkningar och lite för snygg fotokonst än en saklig dokumentation av Vigelands konst. Jag hade föredragit det senare då skulpturerna är tillräckligt dramatiska och mångbottnade i sig själva.
©Dan Backman (rec publ i SvD 190702)
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera