kritik sedan 1993

Dungen: Mosebacke, Stockholm, 18 juni 2019

Det var med ”Ta det lugnt”, det tredje albumet, som det lossnade för Dungen. Gustav Ejstes egensinniga psychrock på svenska blev en snackis i indievärlden, inte minst i USA, och de som hånat debuten som illaluktande nyprogg började förstå att Dungen var mycket mer än så.

När de nu, femton år senare, spelar albumet från början till slut är det ett rejält etablerat band. Dock inte så aktivt då kvartettens samtliga medlemmar ofta är upptagna med andra konstellationer. Inte minst Gustav Ejstes som rönt stora framgångar med Amason.

Gustav Ejstes och gitarristen Reine Fiske är kvar från början men trummisen Johan Holmegard och basisten Mattias Gustavsson har tillkommit, men det var så länge sedan att ingen längre minns när.

När Johan Holmegard slår in den jazziga trumfigur som inleder ”Panda” tänker jag på Dungens första trummis, Fredrik Björling. Han var precis lika explosiv, ungefär som Mitch Mitchell när han spelade med Jimi Hendrix.

 

 

Dungen har bytt ut bluesriffen mot popmelodier men annars är Hendrix en fungerande referens när man ska försöka sig på en beskrivning av musiken. Den där trumfiguren jag nämnde följs ju av en aggressiv gitarr i rakt nedstigande led från Jimi Hendrix. Inte för att Reine Fiske är en kopiatör, snarare för att Hendrix var en innovatör som alla rockgitarrister varit tvungna att förhålla sig till.

Dungen var från början ett soloprojekt för multiinstrumentalisten Gustav Ejstes. Det är fortfarande hans texter och melodier som utgör grunden men på scen är bandet en kollektiv enhet. Dynamiskt explosiv, intensiv även när det är lugnt.

Fredrik Swahn kompletterar kvartetten – vet inte om han är att betrakta som en medlem – och gör fina insatser på klaviaturer, gitarr, tamburin och, inte minst, koskälla. Det är aldrig fel.

 

 

Det är alltså ”Ta det lugnt” som är ämnet för konserten. Framfört från början till slut, med låtarna i rätt ordning och utan några egentliga förändringar. ”Inget snack på skivan” säger Guatav Ejstes kort när låtarna flyter in i varandra och det känns som att något borde sägas från scenen.

De härligt ösiga ”Panda” och ”Gjort bort sig” låter som de ska och de knasiga instrumentalpartierna är lika flummiga, men ännu mer ösigt friformrockiga. Det blir ju lätt så på en scen. Det avslutande saxofonpartiet i titelspåret blir förstås bättre än i sitt original när Jonas Kullhammar gästar med en ekoindränkt altsaxofon.

Storheten med Dungen ligger inte bara i den röjigt psykedeliska rockmusiken. Det är i mötet med Ejstes vardagliga och, ska vi säga, skruvat naiva texter som magin uppstår. Glada och arga texter med oförutsägabara vändningar och gammalmodiga uttryck som ”din lipsill, sluta grina, vad är det som är så svårt” och ”du är vacker, släck min törst med rosa läppar, pipa eller pilsner”.

När han uttrycksfullt sjunger ”alla har det inte lika bra som du” och, lite senare, ”hon var min men det skiter du väl i” låter det som ett irriterat mobilsamtal eller mess förvandlat till allsångsrefräng.

©Dan Backman (rec publ i SvD 190620)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: