Gösta Adrian-Nilsson (GAN): Sven-Harrys Konstmuseum, Stockholm, 2019
Det gick inget vidare när GAN (Gösta Adrian-Nilsson 1884-1965) visade upp sina senaste målningar på Gummesons Konsthall 1918. Kritikerna var inte redo för konstnärens radikala modernism och de flesta förkastade bryskt de ”sjömanskompositioner” som visades.
Svenska Dagbladets konstkritiker August Brunius tyckte inte att det var värt att ”utgrubbla hvad slags -ism han utöfvar” och beskrev måleriet som ”ett kaos af granna färgplan, af sicksacklinjer och färgblixtar som i längden framkallar fysiskt obehag”.
Idag, lite mer än hundra år senare, är det ingen som torde skrämmas av detta kraftfullt färgsprakande och påtagligt rytmiska måleri. Det tog sin tid men nu är GAN sedan länge inskriven i konsthistorien som en pionjär för den svenska modernismen och konsten säljs av auktionshusen för mångmiljonbelopp.
När han nu åter visas i Stockholm – senast var på Prins Eugens Waldemarsudde 2011 – har utställningens curator Pedro Westerdahl spårat 10 av de 17 oljor som var med på den inledningsvis nämnda Gummesons-utställningen. Dessa visas tillsammans med månag av de storstadsmotiv som GAN färdigställde under sina Stockholmsår 1916 till 1919 (kompletterat med ett fåtal verk från åren innan och efter).
GAN var en sökande konstnärssjäl, tillika diktare och författare, och kom att utforska många konstnärliga spår. Samt skriva många manifest, det gjorde alla modernister. Han testade surrealism med gott resultat, gjorde mycket fina collage i dadaistisk stil och var under perioder både symbolist och konstruktivist.
Men av det syns intet. Här möter vi istället den GAN som efter att ha mött det europeiska avantgardet i Berlin 1913 blev kubist, futurist och expressionist. Allt på samma gång.
Ungefär hundra år efter sin tillblivelse är det ett bokstavligt talat välbevarat måleri som behållit sin vitalitet. Eller ska vi säga virilitet. Explosivt färgsprakande och svängigt som den allra tidigaste jazzmusiken.
GAN fascineras och förtrollas av elektriciteten och den framväxande urbaniteten. Han tjusas av sjömännen på stadens gator och söker på lördagskvällarna upp de prostituerade flottister från Skeppsholmen som håller till kring Berns, Kungsträdgården och Normmalms Torg.
Matroserna och flottisterna är tacksamma motiv i sina karaktäristiska mössor, bussaronger och fladdriga byxben. Han stiliserar ansiktena med skarpskurna drag och bygger in kropparna i intrikata geometriska kompositioner där förgrund och bakgrund, mittpunkt och periferi, ges samma värde.
Idag ser man gay-faktorn klart och tydligt men det är knappast någon explicit gay-konst i stil med Tom of Finland. Det här var en tid då homosexualitet var olagligt och GAN var skicklig på att dölja den homoerotiska dimensionen för de som inte var införstådda med koderna.
Frågan är hur viktig homosexualiteten är för förståelsen av konstnärsskapet. Den har lyfts fram i det som skrivits om GAN efter hans död – dragningen till prostituerade matroser beskrivs ingående i den snygga katalog som tagits fram till utställningen – men när jag står inför dessa målningarna idag kan jag inte se annat än att GAN är lika intresserad av de geometriska formerna som av de unga männens kroppar.
Det smyger sig in en del män – sjömän, roddare, brandmän och en hel vaktparad – även i bilderna där själva staden är motivet. Också där avbildas världen sedd genom kubismens prisma, upplöst och omkastad, facetterad och fragmentariserad. Eller som att allt ligger på samma ytplan, som i den fantastiskt fina interiören från ateljén.
Bilderna är skamlöst dekorativa, på samma gång dramatiska och lekfulla. Ibland grovhugget expressiva, men alltid säkert komponerade och med en harmonisk balans i det upplösta. GAN fascineras av husen, gatorna och torgen. Och stadens alla fordon: automobiler, spårvagnar, tåg. Hans entusiasm och futuristiska framtidsoptimism känner man ännu idag.
©Dan Backman (rec publ i SvD 190612)
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera