kritik sedan 1993

En värsting till syster: Chinateatern, Stockholm, 11 september 2019

Det ser ut som en tanke att Gladys del Pilar gör sin andra bullriga Whoopie Goldberg-roll. Förra året var det som mediet Oda Mae Brown i musikalen ”Ghost”. Nu är det som den bedagade discodivan Delores Van Cartier i den första svenska uppsättningen av ”En värsting till syster”.

Lika förutsägbar känns Suzanne Reuter i rollen som sträng abedissa för det katolska kloster där Deloris placerats för att undkomma gangstern tillika före detta fästmannen Curtis. Suzanne Reuter är ingen profilerad musikalartist men är ju dokumenterat duktig på att snörpa med munnen och leverera giftiga oneliners.

 

 

Att Curtis spelas av Karl Dyall och snuten Eddie av Kim Sulocki är också det förutsägbart i ett svenskt musikalklimat där de kända artistnamnen är lika viktiga – eller kanske viktigare – än exakt vilken musikal som spelas.

Med detta sagt är det de kollektiva insatserna snarare än de enskilda artistprestationerna som får fart på den av Anders Albien stiliserat regisserade föreställningen. Dyall, Sulocki och del Pilar har förvisso snygga sångnummer men det är när nunnorna kommer loss i discofierad gospel som föreställningen lever upp.

Samma sak med de pratade scenerna: när nunnorna är med händer det saker. De är ju lite skönt tokiga, särskilt Birgitta Rydbergs härliga syster Maria Patrick.

Men det är vare sig skådespeleriet, dialogerna eller handlingen som är grejen här. Storyn ryms lätt på en post it-lapp och är antagligen redan bekant för många. Den om hur Delores driver det finansiellt ansträngda klostrets falsksjungande kör till gudomliga höjder. Hotad av Curtis och åtrådd av Eddie, som inget hellre vill än att få in gangstern bakom lås och bom.

 

 

Det är Alan Menken – som komponerat fler tindrande låtar till Disney-musikaler än någon annan – som står bakom musikalens alla härliga disco- och soulpastischer. I denna svenska uppsättning är det dessa man vill åt.

Som när Kim Sulocki låter den mesiga men rara snuten Svettiga Eddie släppa fram sin inre discoman i en låt som åkallar Teddy Pendergrass och smooth Philly-soul.

Eller när gangsterkumpanerna Joey (Klas Wiljergård), TJ (Alexander Larsson) och Pablo (Fernando Fuentes) sjunger ut om förförelsens konst. Att det ska låta som Barry White men ligger närmare Eric Gadd är bara charmigt.

Gladys Del Pilar har sin stora stund i ”Systerskap” och Suzanne Reuter gör en fint allvarsam ”Bakom klostrets mur”, även om hon har lite svårt att träffa rätt på alla toner. Men det är debuterande Ebba Irestad som får till musikalens riktiga showstopper när hon som syster Maria Robert sjunger ut sitt tvivel i den lika gripande som vackra musikalballaden ”Det liv jag aldrig levt”. Henne vill jag höra mer av.

 

 

I övrigt bör musikanteriet under ledning av Jan Radesjö applåderas lika mycket som Andreas Binis föränderliga scenografi och Camilla Thulins kostymer. Slutscenens blommigt folkloristiska kläder i någon slags östeuropeisk stil är helt underbara.

©Dan Backman (rec publ i SvD 190913). Foto Mats Bäcker.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: