Bård Breivik: Konstakademien, Stockholm, 2019
Bård Breivik diagnosticerades med cancer 2014. Två år senare hade han nästan hunnit slutföra sitt sista konstprojekt: en svit fotografiska självporträtt där han, som en symbolisk motståndshandling, låtit sig krigsmålas som en nordamerikansk indian. De sista porträtten, där ansiktet skulle smörjas in med lera hann dock aldrig utföras innan cancern tog Breiviks liv 2016.
Med vetskapen om att det är sin egen död som den då 67-åriga norska konstnären ser i vitögat blir det en stark porträttsvit, visad för första gången och hängd med stor precision i en av Konstakademiens stora salar. Det går liksom inte att undgå Breiviks omväxlande allvarliga, anklagande, trötta och slutna blick från alla väggar.
Det lika högstämda som dekorativa allvaret – som inte utesluter ett mått av lekfullhet – präglar även de andra salarnas nästan rituellt uppradade objekt på väggar och golv. Särskilt mittensalen har något musealt över sig, som vore det objekt, snarare än skulpturer, härrörande från en arkeologisk utgrävning och nu utställda som artefakter från en tid och en kultur som både känns forntida och framtida, bekant och främmande.
Det är ingen långsökt tanke: Breivik sökte kunskap om och inspiration från kulturer som levde i samklang med naturen och både studerade och tillämpade gamla hantverkstraditioner.
Breivik var ingen direkt berättande konstnär, hans verk i alla möjliga material var mer att se som abstraherade former, ofta baserade på något vagt igenkännligt: ett båtskrov, några åror, kärl och behållare.
Det är i det antydda han var som bäst. När han i det sena verket ”Digital safari” skulpterat fram skojigt exotiska djur i blankpolerat rostfritt stål blir konsten banal.
Själv minns jag Bård Breivik från början av 80-talet. Det var då som Sune Nordgren gav ut boken ”Fiber” på det egna förlaget Kalejdoskop. En fin avlång bok ägnad Breiviks arbete på Jordans borstfabrik i Oslo, med texter av konstnären om sitt arbete och med fantastiska fotografier av Jim Bengston.
Breivik fick tillgång till den nedlagda fabriken med allt material och alla redskap under fyra månader och skapade mystiskt lekfulla konstobjekt som kändes helt nya, tangerande såväl konceptkonst som minimalism och folkkonst. Sedda i backspegeln förebådar konstverken, skapade i trä och fiber, det närmande mellan konst och hantverk som nu blivit norm. Breivik konstaterar i boken att det var intentionerna, inte föremålen i sig, som skiljde det han skapat från det företaget Jordan tillverkat.
Sune Nordgren står också bakom den retrospektiva utställningen på Konstakademien (i somras visad på Landskrona konsthall). Han har förstås tagit med några av verken som Brevik skapade på borstfabriken – hade gärna återsett fler – men också senare verk som inte fått lika stor spridning.
Nordgren har även inkluderat en hel del från Breiviks mest omfattande projekt, ”Partitur för ett längre samtal” (också visade på Artipelag 2017). Långsmala objekt i olika material och former, folkloristiskt jordnära och utomjordiska blanka omvartannat, fast med samma mått: ”en och tjugo, perfekt för att frakta i baksätet på en taxi”, enligt Breivik själv.
Bård Breivik var – på gott och ont – en perfektionist. Formspråket och hantverket är perfekt balanserat och superdekorativt, men ibland designat och kallt i sitt uttryck. Det gäller främst de senare verken där det konceptuella anslaget blivit mindre påtagligt och verken ibland blivit mer material än konst.
När jag vandrar runt i Konstakademiens klassiska salar – med mycket genomtänkt och vackert arrangerade konstverk – antecknar jag några konstnärsnamn som dyker upp som referenser: Sivert Lindblom, Lars Englund, Walter de Maria. Samtliga tillhörande en äldre generation än Brevik och alla med egna distinkta konstnärliga uttryck. Men det är något med finishen och utvidgningen av skulpturbegreppet mot arkitektur, ornamentik och klassiska hantverkstraditioner som förenar.
©Dan Backman (rec publ i SvD 190917)
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera