Lisen Rylander Löve: Oceans (Hoob/Border, 2019)
Är det elektronica?
Nej, vi måste addera jazz, ambient, glitch, 80-talssynth, fourth world, exotica, pop, noise och episk progrock för att ge en bild av hur det låter på Lisen Rylander Löves solodebut.
Det är ju så med genrer och subgenrer att de sällan räcker till. Så har det alltid varit. Musiken och musikerna bryr sig inte om gränser, det är när den ska beskrivas som behovet av avgränsning uppstår.
”Oceans” är just ett sådant album som ej låter sig kategoriseras och katalogiseras på ett entydigt sätt.
Detta sagt som ett konstaterande, inte ett beröm. Genreblandningar kan ju ofta vara urtråkiga och pretentiöst sökta. Artisten eller gruppen måste bottna i sitt uttryck för att något intressant ska uppstå.
Men det är just vad Lisen Rylander Löve gör. Hon har rört sig länge och väl i de musikaliska landskap hon målar upp på ”Oceans” och vet hur man tar sig fram utan att snubbla på grenarna och gå vilse i dimman.
Hon höll på länge med loopad elektronika i duon Midaircondo och ingår som saxofonist i flera namnkunniga svenska jazzgrupper, de flesta med bas i Göteborg. Ett av dem är Here’s To Us, en helt akustisk kvartett som förra året debuterade med den introvert lågmälda men mycket fina ”Animals, wild and tame”.
”Oceans” är något helt annat. En mångfacetterad solotripp (bortsett från brorsan Henrik Rylanders slagverk i ”Borders”) med både looopad liveelektronik och pålägg i lager på lager. Komponerad, producerad och inspelad av henne själv.
Här finns inga direkta låtstrukturer. Allt flyter och de nio spåren är som utsnitt av, eller inzoomningar på, något större.
Stämningen är drömsk, både musikaliskt och textmässigt. Ibland lätt hotfull och aggressiv, ibland fridfullt stillastående. Som i den enastående vackra ”From above” där Lisen Rylander Löves ljusa eteriska stämma och väsande tenorsax viktlöst svävar omkring i och ovanför en djungel som precis håller på att vakna upp till ännu en dag. Den slags imaginära djungel som Jon Hassell så många gånger utforskat med sin elektroniskt manipulerade trumpet.
Här och på övriga spår är det fascinerande att höra hur snyggt multiinstrumentalisten Lisen Rylander Löve fått ihop rösten och saxen med elektroniken. Och allt annat som också virvlar omkring i den täta och färggranna ljudbilden: omnichord, kalimba, hawaiian art violin, basklarinett, klaviaturer och slagverk.
Det är där som hon imponerar allra mest, i det känsliga sammanfogandet av det analoga med det elektroniska. Att hon spelar allt själv är antagligen avgörande för helhetskänslan.
Som mot slutet av ”Borders” där den distat spräckiga tenorsaxen perfekt balanseras mot den hotfulla dronen och det kosmiska bruset.
Samma sak med ”Nothingness”, där tenorsaxen väser fram ljuvt melankoliska melodislingor tillsammans med en trivsamt grymtande basklarinett och en ödesmättad King Crimson-mellotron.
©Dan Backman (rec publ i SvD 190425)
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera