kritik sedan 1993

Rufus Wainwright: Konserthuset, Stockholm, 18 april 2019

Tiden går. Förra året var det tjugo år sedan Rufus Wainwrights självbetitlade debut gavs ut.

Det är alltså dags att titta bakåt och spela igenom ett album. Det är ju så alla gör nuförtiden.

Rufus Wainwright vill mer än så och drar inte bara igenom nästan hela debuten utan spelar i stort sett hela uppföljaren ”Poses” också. Jo, han hinner även med några covers. En Beatles-låt och tre kanadensiska. Han har ju alltid hellre lyft fram sitt kanadensiska medborgarskap än det amerikanska.

Det vore förstås toppen med ett smakprov från någon av hans två operor. Men det hade nog varit svårt utan en full orkester. Fast en eller två tonsatta Shakespeare-sonetter hade nog fungerat. Han är ju en mångsidig artist och kompositör som rör sig ledigt mellan genrerna. Och bandet han har med sig är mer än dugligt.

Konserthuset utgör en idealisk inramning för denna lite gammalmodiga estradör. Hans flamboyant gayiga persona lyfts fram genom några klädbyten: cylinderhatt med fjäder, kritstrecksrandig jackett, paljettbeströdd väst, en slags svart jätteboa och, till slut, orange bomberjacka. Efter paus kommer han in på scen med en trashig paljett- och fjäderprydd cape, då ser han ut som en burlesk fågelskrämma.

Musiken är pop, vi kan kalla det indiepop från det sena 90-talet. Eller beskriva det som pianopop med rötter i 1900-talets första hälft och den amerikanska showtraditionen.

Sångerna är mycket välskrivna, både musikaliskt och textmässigt, men lite luddiga i konturerna. Nästan alla går i ett tempo som varken är snabbt eller långsamt.

Bandet är anonymt men bra. Särskilt Rachel Eckroth, som inleder konserten på egen hand. Hon spelar klaviaturer och gitarr och lägger snygga vokalstämmor.

Men det är förstås Rufus Wainwright som står i centrum. Han har pondus men är samtidigt en ytterst charmig scenpersonlighet. Inte minst är han en gudabenådad sångare, med en karaktäristiskt släpig frasering och ett teatraliskt vibrato. Fast inte på ett jobbigt sätt, som Elvis Costello.

Rösten är bara hans, melodramatisk och passionerad, och direkt identifierbar. Det är den som ger sångerna dess särprägel och driver allt framåt.

Det allra bästa är att konserten inte känns nostalgisk. Sångerna är igenkännbara, absolut, men de har getts nytt liv och framstår som både vitala och relevanta.

Det är egentligen bara två gånger som konserten hamnar fel. Den tröga, vita funk som präglar ”Shadows” hade jag klarat mig utan, likaså den svulstigt överdramatiska, och nästan hårdrockiga, ”Evil angel”. Men det är ändå kul med en artist som inte bara håller sig till det trygga.

Han berättar lite om Leonard Cohen, ”gillade att vara mystisk”, och om mamma Kate McGarrigle, ”ganska fantastisk” och spelar en låt av pappa Loudon Wainwright III, ”One man guy”. Den gör han väldigt bra.

Leonard Cohens sönderspelade ”Halleluja” hade gärna fått strykas från extranumren men Joni Mitchells ”Both sides now” är fin, på ett högstämt sätt. Och den drömska Beatles-klassikern ”Across the universe” är förstås som klippt och skuren för en sångare som Rufus Wainwright.

©Dan Backman (rec publ i SvD 190420)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: