kritik sedan 1993

Tedeschi Trucks Band: Cirkus, Stockholm, 8 april 2019

Det finns de som aldrig riktigt får till det i inspelningsstudion. Som Tedeschi Trucks Band. Inte för att deras album är dåliga, men det är uppenbart att det är på scenen det här, både bildligt och bokstavligt talat, stora amerikanska bandet hör hemma. Det är där som magin skapas.

Allt detta blir väldigt tydligt när äkta paret Susan Tedeschi och Derek Trucks, och deras tio musiker, släntrar in på scenen och avspänt vevar igång det organiska musikmaskineriet med en sydstatssouligt gungig ”I’m gonna be there”.

 

 

Det är löst i kanten men allt sitter exakt där det ska redan från början. Det kan möjligen framstå som en paradox men det är exakt så det låter när musiken flödar fram med den där obevekliga kraften som amerikanska musiker kan besitta.

Jordad i den amerikanska rotmusikmyllan men framåtsträvande och fritt flygande med improvisationer som kan dra åt alla möjliga håll. Till och med en rak bluestolva blir intressant i dessa musikers händer.

Gruppen är ett dynamiskt musikkollektiv, med förmåga att sekundsnabbt gå från stiljte till orkan, men det är kring Tedeschis själfulla stämma och Trucks innovativa gitarrspel allt kretsar.

Hon är en lysande sångerska, förvillande lik Shelby Lynne och fullt jämförbar med de största inom blues och soul, tillika en mycket bra gitarrist. Han är underbarnet som bildade sitt eget band vid femton års ålder och spelade med Allman Brothers Band vid tjugo. En gudabenådad gitarrist, också han jämförbar med de största. För tretton år sedan var han i Globen, som medlem av Eric Claptons band.

De båda hade egna framgångsrika karriärer innan de för nio år sedan slog ihop sina respektive grupper och fick ett plus ett att bli mer än två. Nu reser de världen runt med ett band där de flesta varit med från början.

Jag älskar konstellationer med två trummisar, det ger en oslagbar elasticitet åt groovet. Tyler Greenwell och J.J. Johnson skulle klara jobbet på egen hand men tillsammans bildar de en helt fenomenal enhet som driver musiken framåt utan att forcera den. I slutet av konserten lyfts de fram lite extra genom den gamla fina Santana-dängan ”Soul sacrifice”. Ett genialiskt sätt att slippa undan plågan med trumsolon.

 

 

Ja, det är en konsert utan några skönhetsfläckar. Masterclass från början till slut, inkluderande ljudteknikerna som skruvar fram ett makalöst bra ljud där alla instrument går fram. Det är, måste poängteras, ovanligt.

Möjligen skulle jag kunna gnälla lite över att Brandon Boones bassolo inte kommer någonvart och att en New Orleans-kryddad låt känns rätt onödig.

Men det är, som man brukar säga, anteckningar i marginalen. Är det soulig bluesrock man vill ha, eller tvärtom, finns det antagligen inte något bättre liveband i hela världen.

©Dan Backman (rec publ i SvD 190410)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: