Finn Juhl: Nationalmuseum, Stockholm, 2019
Vurmen för skandinavisk design från mitten av det förra århundrandet har väl passerat sin topp. Inte så konstigt kanske, mängden av utställningar, böcker, artiklar och auktioner har skapat en ofrånkomlig mättnad.
Så kan man tänka vid mötet med den danska arkitekten och möbelformgivaren Finn Juhls möbler på Nationalmuseum. Det är ju ett välbekant formspråk som i all sin balanserade och finurligt konstruerade smakfullhet kan upplevas som lite uttjatat. På samma gång som det, när man tittar en gång till och kollar in alla små delikata detaljer, är så himla snyggt och välgjort att det bara är att återigen kapitulera.
Poängen med Finn Juhl (1912-1989) är att han, i jämförelse med ikoner som Arne Jacobsen och Hans Wegner, är lite av en doldis bland de danska formgivarna. Han har ingen allmänt känd signaturdesign som Jacobsons ”Myran”-stol eller Paul Henningsens ”PH-lampa” och hans formgivarkarriär var skakigare. Guldåren var under 40-, 50- och 60-talen, med framgångar också i USA där han gjorde inredningar både till FN-skrapan i New York och danska ambassaden i Washington, men statusen dalade rejält under 1970-talet. En retrospektiv utställning på Köpenhamns designmuseum 1982 fick namnet hett igen och innebar att även japanerna fick upp ögonen för Finn Juhl.
När han nu visas på Nationalmuseum sker det i en ganska blygsam skala, som ett appendix till den stora härliga utställningen med måleri från den danska guldåldern en trappa upp.
Utställningens curator, Susanne Eriksson, har helt enkelt lånat in möbler från Juhls egenritade hus i Ordrup, strax utanför Köpenhamn. Huset ritades 1941 och har varit öppet för besök sedan 2008, då det införlivades med konstmuseet Ordrupgaard.
Utlåningen har möjliggjorts genom att Ordrupgaard är stängt för om- och tillbyggnad. Museet, som huserar Wilhelm och Henny Hansens extraordinära samling dansk och fransk konst, är tillsammans med Finn Juhls hem och Zaha Hadids betongfuturistiska byggnad för tillfälliga utställningar en attraktion i klass med närbelägna Louisiana.
Utställningen ger ingen heltäckande bild av Juhl, det är inte heller meningen, men det finns en poäng med att visa möbler som han själv använt. Den patina och den proveniens som följer av detta ger dem en personlig laddning.
Juhls bord, bänkar, soffor och stolar – i träslag som teak, jakaranda och valnöt – kompletteras med konst från hemmet. Det gör att arrangemangen med möbler och skulpturer på podier, och konst på löst hängande skärmar, blir till små tablåer med viss hemkänsla. Här finns bland annat två mycket fina målningar av Wilhelm Lundstrøm: ett stilleben från 1936 och ett vackert stiliserat porträtt från 1946 av Hanne Wilhelm Hansen, Juhls andra hustru som bodde kvar i huset till sin död 2005.
Det är graciösa och eleganta möbler som i viss mån skiljer sig från den kantigare modernismen. De flesta tillverkade av Niels Vodder, mästarsnickaren som Juhl hade ett nära samarbete med i tjugo år. Stolarna, ofta i teak, står stadigt på golvet men kan ha böjda karmar och konkava sittytor. De är inte ornamenterade men formen blir ibland skulptural.
Ett särskilt fint och lite rustikt och rejält soffbord från 1968 har ett nästan arkitektoniskt uttryck. Det har en stomme av ask och ek och en bordskiva med vitt konstläder. Det rejäla cigarettbrännmärket vittnar om att det använts. En alldeles särskilt fin detalj att beundra är tvärslåarnas ytterkanter med bemålade försänkningar i orange.
Ett annat bord, ”Judas bord”, som också finns med på utställningen såldes precis på en auktion i Danmark, tillsammans med tolv ”egyptiska stolar”. Slutbudet blev 1.020.000 danska kronor.
Kanske det är dags att plocka ner den där enkla och lite skamfilade Finn Juhl-stolen från vinden. Den som hittades i en container för många, många år sedan. På den tiden då man fyndade designmöbler gratis på Stockholms gator och för en ringa penning på loppisar.
©Dan Backman (rec publ i SvD 190325)
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera