Ragnarök: Ragnarök (Silence/Sam Distribution, 1976)
”Dagarnas skum” är en surrealistisk kärleksroman av Boris Vian. Utgiven 1947 och filmatiserad av Michel Gondry 2013. Då under titeln ”Mood Indigo” och med Audrey Tautou – vem annars? – i rollen som Chloe, kvinnan som diagnostiseras med en näckros i lungan och endast kan botas genom att ständigt vara omgiven av blommor.
”Dagarnas skum” är också en låt som återfinns på Ragnaröks självbetitlade debut från 1976. Albumet återutgavs på cd 1995 och är nu aktuellt som nypressad vinyl, en tilldragelse som uppmärksammans med två konserter på Pygméteatern i Stockholm, 21 och 22 mars.
Varför en proggig instrumentallåt, som gått under arbetsnamnet ”Österåkerjammet”, getts titeln ”Dagarnas skum” är lite oklart. Peter Bryngelsson, en av Ragnaröks två gitarrister, har skrivit en liten bok om låten – med många och långa utvikningar om gruppens historia och det sena 70-talets Sverige – men lyckas inte ge något tillfredställande svar vare sig på det eller varför gruppen gavs det missvisande namnet Ragnarök.
Det närmaste han kommer i sin text – som gavs ut på eget förlag 2017, också den under namnet ”Dagarnas skum” – är att Boris Vians roman var en av alla de djupa böcker som han och gymnasiekompisarna hemma i Kalmar så gärna stilade med att ha läst.
Men visst är det en passande gåtfull titel på en låt som liksom växer fram ur en dimmig tomhet och sedan böljar fram och tillbaka under sina åtta svävande jazzrockiga minuter med flageoletter, tvåstämmighet och stigande och fallande meloditeman inbäddade i mjukaste bomull.
När jag nu lyssnar på den igen, det var ett tag sedan, kopplar mitt inre referensbibliotek upp sig mot Fleetwood Macs drömska ”Albatross”, Grateful Dead, när de var som mest ”Dark star”-jammiga, och Pink Floyd. ”Wish you were here” kom 1975 och torde ha influerat de unga musikerna i Ragnarök. Fast den där svulstigheten som Pink Floyd omhulade tog de aldrig in i sin egen musik.
Peter Bryngelsson beskriver i detalj hur viktig låten, och dess tre ackord, varit för gruppen. Hur de nästan alltid inledde sina konserter med den – också nu, i modern tid, när de sporadiskt sammanstrålar för konserter – och hur den kommit att via Youtube spridas ut i världen och gett dem kultstatus.
”Dagarnas skum” har aldrig varit min favorit på albumet. Jo, det är en jättefin låt men jag har alltid fångats mycket mer av den trollskt trevande ”Promenader”. De fjäderlätta slagen på cymbalerna, den försiktigt mullrande basen, elpianots himmelska klang och de två gitarrernas vänskapliga diskussion över en kopp Lapsang samverkar kollegialt till ett stycke svensk progg som – i ännu högre grad än ”Dagarnas skum” -tangerar den brittiska progressiva rocken i allmänhet och den mycket verserade ”Canterburyskolan” i synnerhet. Richard Sinclair, som var med i de profilerade Canterburybanden Hatfield & The North och Caravan, hade lätt som en plätt kunnat ta rollen som sångare i Ragnarök.
Albumet hänger ihop på ett väldigt fint sätt. Det är mjukt och tvärföjts-vänligt, men ibland med lite attityd i utspelet. Akustiskt och elektriskt, folkrockigt och jazzrockigt, och med lite välgörande udda vändningar i arrangemangen.
Det finns värme både i melodierna och ljudbilden men Peter Bryngelsson beskriver det i sin bok som en ganska konfliktfylld och trevande inspelningsprocess.
Det tycks för övrigt prägla Ragnarök i alla dess inkarnationer. Det är som att bandet kom ut på banan för sent. Och för långt bort från proggmetropolerna Stockholm, Göteborg, Malmö och Luleå. 1976 hade ju proggen redan haft sina stora och framgångsrika år. Nu var den så sakteliga på väg utför, för att ersättas av punken och, så småningom, den syntpop som skulle komma att prägla hela 80-talet.
Ändå var den här första upplagan av Ragnarök verkligen superproggig, på det stockholmska flummiga sättet. Det hörs och det syns på bilder med gruppen. De hade till och med en gammal buss, en Volvo Viking från 1953, det var status bland proggbanden. Peter Bryngelsson beskriver i sin bok hur mäktigt det var att komma till musikfesterna i en sådan.
Kalmar-gruppen nådde aldrig upp till debutens höjder igen, men 1980 års ”Fjärilar i magen” och återföreningsalbumet ”Path”, från 2009, har definitivt sina stunder.
©Dan Backman (rec publ i SvD 190315). Foto Claes Wollentz.
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera