Moondog: The Stockholm 1981 Recordings (Brus & Knaster/Playground, 2019)
Det är obegripligt att uppmärksamheten kring Moondog (1916-1999) inte lämnat kultstadiet. Det handlar ju ändå om ett synnerligen originellt och framstående konstnärsskap, tillika en mycket spännande levnadshistoria.
Likt många andra i min egen generation upptäckte jag den blinda kompositören och musikern, som egentligen hette Louis Hardin, genom det självbetitlade CBS-albumet när det kom 1969.
Moondog var helt sin egen men steget var inte så långt från outsiders som Harry Partch, Wild Man Fischer och Captain Beefheart. Tidsandan var positiv till det excentriska.
Andra kan ha upptäckt honom 2005, då Damon Albarns skivbolag Honest Jon’s släppte en uppmärksammad samling med musik från 1949-1995.
Fast även då utan att konstmusiketablissemanget, det är väl ändå i den kontexten han hör hemma, tagit in hans musik i värmen.
Fråga mig inte varför.
Det är ju liksom svårt att inte fascineras av den tidlösa musiken – egensinnigt kontrapunktisk och polyrytmisk och, med hans egna ord, stående med ena foten i Amerika och den andra i Europa – och historierna om den excentriska vitskäggiga, blinda mannen med mantel och vikingahjälm.
Ett äkta New York-original som brukade stå på sjätte avenyn, ofta i hörnet av 54:e gatan, och spela musik på hemmabyggda instrument, deklamera poesi eller bara stå alldeles stilla.
Levnadshistorien om Moondog är lång och komplicerad och inte helt lycklig. USA-epoken är en viktig del, tiden i Tyskland en annan. Likaså hur han blev vän med den svenska musikern Stefan Lakatos och gjorde några resor till Sverige.
Den mycket fina skiva – förr i tiden talade man om en mini-lp – som nu kommit härrör från ett av dessa Sverigebesök. Inspelad i Stockholm 1981 av Torsten Rutstam och uteslutande med vokala kompositioner.
Jag vet inte om inspelningarna var avsedda för utgivning men de blev i alla fall liggande på en hylla till 2015, då Janne Hansson på Atlantis digitaliserade de illa åtgångna banden.
Två år senare tog Göran Petersson på Brus & Knaster hand om filerna, restaurerade dem och gjorde kompletterande inspelningar med Stefan Lakatos och Maria Lavman Vetö.
Och här är den nu, den fysiska skivan, tjugo år efter att Moondog avled i sitt hem i Tyskland.
En mycket välljudande liten vinyl i begränsad upplaga. Jättesnyggt paketerad och med ett fantastiskt omslagsfoto föreställande Moondog vid den egenkonstruerade trimban, hans mest kända slagverksinstrument.
Moondog skrev över 500 kanons och här får vi höra åtta av dessa korta stycken framförda av sex sångare, däribland Stefan Lakatos och Moondog själv.
Sångerna kan förefalla enkla, närmast barnsliga men är i sin flerstämmiga kontrapunktik och sin cykliska uppbyggnad komplexa. Rösterna är oförställda och slagverken har en uråldrig mystisk klang.
Man kan associera till barnsånger, gregoriansk kyrkosång och nordamerikanska indianers regndans, likväl som till Bach, Reich och Glass.
Det går också att referera till Free Design, Stereolab och High Llamas. Inte för att det finns några konkreta likheter. Det är mer en känsla. Vet inte om Free Design lyssnade på Moondog men jag är säker på att Stereolab och High Llamas gjorde det. Som så många andra.
De orkestrala verken på den nämnda CBS-plattan må vara mer anslående, med sin märkliga sammanfogning av klassisk musik, jazz och exotica, men även dessa lågmälda sånger utan början eller slut är hundra procent Moondog.
Jag älskar hans torra kommentarer efter några av dem: ”good”, ”sounds allright”, ”take the next one”.
©Dan Backman 190327
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera