Michael Rother: Solo (Grönland/Playground, 2019)
I det tidiga 70-talet var den progressiva rocken i England och krautrocken i Tyskland två sidor av samma experimentella musikscen.
Yes och Genesis bemöttes av musikkritiken med samma respekt som Can och Neu!. Jag gillade alla fyra. Det gör jag fortfarande.
Idag är allt annorlunda. Den brittiska progrocken har marginaliserats medan den mörkare och mer avantgardistiska krautrocken blivit en ständigt förekommande referens både på rock- och klubbmusikscenen.
Det är här som Michael Rother kommer in i bilden. Som medlem i duon Neu! är han levande (kraut)rockhistoria och delaktig i skapandet av den speciella rytmik, ”motorik beat”, som till stor del definierar krautrocken.
En i grunden ordinär fyrafjärdedels-takt, fast statiskt tickande som en metronom och med en obönhörlig framåtrörelse som, när det fungerar, blir till ett shamanistiskt trancetillstånd. ”Hallogallo” från den självbetitlade Neu!-debuten 1972 är och förblir det bästa exemplet på detta.
Förutom tiden med Klaus Dinger i Neu! inkluderar meritlistan några månader med Kraftwerk och några år med Harmonia, gruppen han bildade med Hans-Joachim Roedelius och Dieter Möbius från Cluster (med inhopp av Brian Eno mot slutet).
Både Neu! och Harmonia har förärats egna boxar och nu är det dags för Michael Rother att få sina fyra första och idag rätt bortglömda album återutgivna.
Rother var den snälla och lugna halvan av Neu! och det hörs verkligen. Utan vildhjärnan Klaus Dinger vid sin sida blev musiken mysigare och fluffigare.
Det tredje albumet, ”Katzenmusik” från 1979, är ett bra exempel på detta: söta instrumentala hyllningar till katterna hemma i Forst. Det är rätt långt från tryckluftsborren i Neu!-mästerverket ”Negativland”.
Michael Rother spelar genomgående alla instrument men har haft god hjälp av producenten Conny Plank och Can-trummisen Jaki Liebzeit. Båda idag bortgånga rocklegender.
Alla låtar bygger på ganska enkel harmonik och upprepade melodiska figurer, det där med vers och refräng är helt satt ur spel. Gitarren står i centrum, ibland i stämmor, alltid körd genom effektpedaler som fuzz, delay och fasförskjutning. Det ger ett gitarrljud ganska nära Robert Fripp och ibland går det att dra paralleller till den musik Fripp och Eno höll på med i England.
Det finns andra att jämföra med: jag hör lite Kraftwerk och Mike Oldfield i de naiva melodierna och ibland låter Rother som en konstig version av The Shadows gitarrock och Dire Straits mjukgung. Ännu konstigare är att några spår får mig att undra hur de skulle låta med valfritt svenskt dansband.
Rother har skrivit filmusik men egentligen kan det mesta här passa till film och tv. Trots det experimentella anslaget skulle man nog kunna slänga in lite Rother-ambient i ”Husdrömmar” eller ”Mandelmanns gård” utan att förstöra trevligheten.
Michael Rother har aldrig lagt av med musicerandet och vinylupplagan av boxen inkluderar ett album med två nya liveupptagningar och två remixer han gjort åt Paul Weller och bandet Boxed In.
Remixerna är urtråkiga men liveversionerna av ”Groove 139” och ”Drone schlager” visar att han fortfarande klarar av att levandegöra krautrockens härliga monotoni.
©Dan Backman (rec publ i SvD 190301)
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera