kritik sedan 1993

Ragnarök: Pygméteatern, Stockholm, 21 mars 2019

Rockmusiker vill rocka. Så är det bara. När rockmusiker kommer upp på en scen, framför en entusiastisk publik, är det svårt att inte gasa på. Även för lugna och fina gamla proggare, som musikerna i Ragnarök.

Genomdraget av hela det ljuvliga och påtagligt luftiga och försiktiga debutalbumet från 1976 erbjuder förstås få tillfällen till bredbent utlevelse. Men i de längre och mer jammiga ”Dagarnas skum” och ”Promenader” blir det ett rejält drag.

Det är helt ok. Även om det där finstilta i den proggiga jazzrocken till viss del försvinner.

 

 

Anledningen till att Kalmargruppen tillfälligt återförenats i sin originalsättning – undantaget trummisen Mikael Svanevik som inte är med på skivan men som från och till varit med i gruppen  – är att debutalbumet återigen ges ut, denna gång i en begränsad vinylupplaga.

Det är ju ett album som kommit att leva sitt eget globala liv och fått kultstatus. Peter Bryngelsson berättar bland annat om hur han vid ett tillfälle varit på ett arrangemang i Stockholm och hur han där mött journalisten Håkan Lagher som upphetsat sagt åt honom att stå kvar.

Lagher återkom med två japaner som kommit till Sverige med drömmen om att kanske få möta någon från idolerna i Ragnarök. Nu fick de, av en lycklig slump redan första kvällen, möta en likaledes mycket förvånad Bryngelsson. Som fick signera det inplastade album de hade med sig.

Det är en fin konsert på lilla Pygméteatern. Det spelar liksom ingen roll att det inte är så jättetajt hela tiden. Och det är bara charmigt att några toner hamnar lite snett. Det här är ju ett band som bara sporadiskt spelar tillsammans.

Låtarna från albumet framförs i annan turordning men de har – tack och lov – inte ändrat arrangemangen.

Jag kan förstås tycka att det är fusk att Peder Nabo har en Nord istället för ett Rhodes och att det akustiska piano-ljud han ibland knappar in låter helt fel i ljudbilden.

Tvärflöjterna är helt ljuvliga förstås. Särskilt när de spelas i stämmor. Det gäller även gitarrerna. Älskar stämmor.

 

 

Det är bra, stundtals mycket bra, men naturligtvis är skivan bättre än konsertversionen. Så är det alltid. Har aldrig varit på en konsert som bevisat motsatsen.

Hur skickligt Brian Wilson och hans supermusiker än reproducerade varje liten nyans från ”Pet sounds” var jag ändå besviken. Originalen av älskade album är inpräntat i hjärnbarken och alla avvikelser noteras som fel.

Det spelades lite annat också, bland annat en version av ”21st century schizoid man”, men den var mer konstig än bra.

©Dan Backman 190322

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: