Jessica Pratt: Klubben (Nalen), Stockholm, 20 mars 2019
Jessica Pratt säger inte mycket. Inga låtpresentationer, bara ett försiktigt ”thank you” efter varje och en kort utläggning om att det är trevligt att vara tillbaka i Stockholm (det märks inte) och att det var länge sedan hon var här och att hon är glad att ha med sig Matt (medmusikern) denna gång.
Efter sista låten säger hon återigen ett ”thank you”, reser sig snabbt och och lämnar scenen. Sedan kommer hon tillbaka och gör ett extranummer.
Det hela är över på sisådär en timme.
Lägg till att Klubben är en tråkig konsertlokal (Stacken hade varit mycket bättre) och att det bara är de som står längst fram vid scenen som ser något. Scenen är ju typ i golvnivå och Jessica och Matt sitter ner.
Inte ens ljudet är särskilt bra.
Det som skulle kunna vara en magisk konsert med en artist som just gjort sin bästa skiva blir alltså något av en besvikelse.
Det är inte Jessicas fel. Eller lite kanske, hon skulle ju kunna vara pratglad som andra singersongwriters och berätta tokroliga saker om livet som turnérande musiker. Eller om livet hemma i Kalifornien.
Ännu hellre: hon skulle kunna be oss sitta ner på golvet. Som man gjorde på 70-talet. Men nej, alla måste ju stå upp på konserter nuförtiden.
Men ändå, när Jessica och Matt framför de där ljuvliga låtarna från senaste albumet, ”Quiet signs”, blir det stundtals förtrollande bra. Det är ju som att hon tagit den progressiva brittiska folksången, den brasilianska bossan och Burt Bacharachs melodier och skruvat ihop det till något som i slutändan blir hennes egen musik. Eller som att hon tagit Erik Saties piano till Laurel Canyon.
Matt (medmusikern utan efternamn) kompar henne snyggt på piano och syntstråkar och lite annat. I ”Fare thee well” låter det som att flöjten från albumet kommer in en liten stund.
©Dan Backman 190321
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera