kritik sedan 1993

Best of Eurovision Song Contest (utan inbördes ordning)

Niamh Kavanagh: In your eyes. Irlands bidrag i Millstreet 1993. Kom på 1:a plats. 

Mitt bland alla kitschiga obegripligheter som ska tävla mot varandra går det att hitta starka bidrag som fungerar även utanför det grälla ESC-paraplyet. Det kanske starkaste av dem alla är Irlands vinnande bidrag 1993, ”In your eyes”, framförd av en 25-årig bankkassörska som ser ut att ha klätt upp sig för bankens årliga personalfest. Utan att röra sig en millimeter laddar hon den helt igenom fantastiska powerballaden med mer passion än någon före eller efter henne i musiktävlingens femtiotvååriga historia. Mett ett hår lika rött som Roger Pontares eldslåga ger hon, tillsammans med kompositören, orkestern och körsångarna, en vision av en musiktävling där den musikaliska kvaliteten står i centrum.

https://youtu.be/ysLHYx0c80s

 

Antique: Die for you. Grekland bidrag i Köpenhamn 2001. Kom på 3:e plats.

I would die for you startar på en hög växel och susar sedan lätt och ledigt fram under sina tre mycket väl använda minuter innan en elegant tonartshöjning signalerar en snabb inbromsning. En helt perfekt etnopoplåt med smak av souvlaki och Retsina. Snyggt och säkert framförd av Elena Paparizou, i tajt urringad byxdress och massor av löshår, suveränt kompletterad med nallebjörnen Nikos Panagiotidis bouzouki och stämsång.

https://youtu.be/ArSczmxCv3Q

 

Teach-In: Ding-a-dong. Nederländernas bidrag i Stockholm 1975. Kom på 1:a plats.

Sofistikerat melodiös gladpop med nonsenstext, stämsång och xylofon. Framförd av en nederländsk grupp med hippienamn som stajlats till en osannolikt glammig version av brittiska symfonirockbandet Genesis. Progglobbyn protesterade högljutt mot ESC-finalen i Stockholm men idag kan man konstatera att vinnarmelodin överlevt som ett av de, rent musikaliskt sett, mest substansiella bidragen genom åren.

https://youtu.be/sI78Bqp6z6g

 

Brotherhood Of Man: Save your kisses for me. Storbritanniens bidrag i Haag 1976. Kom på 1:a plats.

Det luktar så mycket fish and chips om det här urbrittiska feel good-bidraget att man måste vädra några timmar för att få bort lukten. Med oklanderlig sång, gullig text och en av ESC-historiens roligaste och tossigaste koreografier är det härligt gammalmodig familjeunderhållning av bästa sort. Dessutom musikaliskt raffinerat med ett inspirerat studsigt groove.

https://youtu.be/TXHueOQRfsI

 

Monica Zetterlund: En gång i Stockholm. Sveriges bidrag i London 1963. Kom på 13:e plats.

Nästan alla bidrag i denna tio i topp-lista har fått folkets och de olika jurygruppernas gillande. Dock inte denna, uppenbarligen överdrivet sublima jazzballad, som hamnade på sista plats i London. Idag kan man inte annat än häpna över den långsamma melodins smärtsamma skönhet och Monica Zetterlunds suveränt lågmälda men uttrycksfulla gestaltning av Beppe Wolgers poetiska rader om Stockholm.

https://youtu.be/j19HXn0-iGc

 

Gigliola Cinquetti: Non ho l’età. Italiens bidrag i Köpenhamn 1964. Kom på 1:a plats.

Ett av de mest emotionellt laddade bidragen i ESC-historien, med en gammaldags text om att inte vara gammal nog att älska den som åtrås. Naket och känsligt framfört av den artonåriga Gigliola Cinquetti från Verona. Den vackra melodin är effektivt profilerad med ett klassiskt anslag på pianot, en förvrängd elbas högt upp i mixen och ett svepande stråkarrangemang som förhöjer dramatiken.

https://youtu.be/Utd9cHBPfRA

 

France Gall: Poupée de cire, poupée de son. Luxemburgs bidrag i Neapel 1965. Kom på 1:a plats.

Ett av få bidrag som fått ett så stark liv utanför tävlingen att man nästan glömt bort att det var på en Eurovision Song Contest-final i Neapel som det först hördes. Den blonda artonåriga fransyskan France Gall sjunger Serge Gainsbourgs urtypiska 60-talslåt frejdigt och med stor charm till ett fräsigt orkestrerat och mycket drivande ackompanjemang med skönt stökiga trummor.

https://youtu.be/s5aeeSmkPwQ

 

Family Four: Härliga sommardag. Sveriges bidrag i Edingburgh 1972. Kom på 13:e plats.

Det gick inget vidare vare sig för Family Four eller Monica Zetterlund när de skulle försvara de svenska färgerna. Fast i efterhand kan man konstatera att de båda låtarna stått sig bättre genom åren än majoriteten av de bidrag som framförts på en ESC-final. En solglittrande lycklig melodi med fantastiska sångstämmor som lättsamt seglar fram över ett elegant och dynamiskt arrangemang.

https://youtu.be/H7_56Ia1nZ4

 

Domenico Modugno: Nel blue dipinto di blu. Italiens bidrag i Hilversum 1958. Kom på 3:e plats.

Domenico Modugno kom på tredje plats med sitt bidrag, men hans komposition, mer känd under namnet Volare, har sedan kommit att bli en av alla tiders mest framförda schlagerfavoriter. Modugnus version från 1958 är som ett eko från forntiden med en mogen sångare i vit kavaj, fluga och tangorabatt. Det underbart melodramatiska utspelet förstärks av ett oefterhärmligt kroppsspråk med flaxande armar.

https://youtu.be/9DPAb9-Stmo

 

Dschinghis Khan: Dschinghis Khan. Västtysklands bidrag i Jerusalem 1979. Kom på 4:e plats.

Västtysklands svar på Village People sattes ihop av kompositören Ralph Siegel. Gruppens framträdande står än idag ohotat som ett av de mest sanslösa på en ESC-final. Många har försökt efterlikna tyskarna men ingen har nått den grad av energisk galenskap som gestaltades av den storvuxne Louis Hendrik Potgieter. Eller fått till något som skulle kunna motsvara melodins återkommande vansinnesskratt.

https://youtu.be/pzmI3vAIhbE

 

Hadise: Düm tek tek. Turkiets bidrag i Moskva 2009. Kom på 4:e plats.

Melodi, rytm, kläder, koreografi. Allt sammanstrålar till en mycket övertygande helhet när Hadise Acikgök tar etnopoppen till nästa nivå. Refrängen må vara enfaldig men spottas så kaxigt och energiskt ut att det blir omöjligt att inte drabbas av lustkänslor. I bakgrunden drivande handtrummor och en suggestivt ringande gitarrslinga. Toppad med en efterhängset orientalisk flöjtslinga av klassiskt snitt.

https://youtu.be/wwFkWsr9yV4

 

Kristína: Horehronie. Slovakiens bidrag i Oslo 2010. Kom på 16:e plats.

De nationella särdragen som förut dominerade bidragen till Eurovision Song Contest har alltmer kommit i skymundan för en internationell likriktning. Kristina Pelaková gör tvärtom när hon till en smattrande rytmiskt etnopoppig melodi besjunger den slovakiska regionen ”Horehronie”. Med grönsakskläder och gulligt snäll utstrålning är det ett bidrag som representerar en väg ut ur det anonymt kommersiella danspop-träsk som den märkliga musiktävlingen hamnat i. Hur kul är det när allt låter likadant?

https://youtu.be/kghCqyMLPFA

 

Filipa Azevedo: Há dias assim. Portugals bidrag i Oslo 2010. Kom på 18:e plats.

Vem har sagt att Eurovison Song Contest-bidragen måste vara käcka och skojiga? När Filipa Azevedo lägger ner hela sin sorgsna själ i Portugals bidrag är det knappast läge att, som den svenska mellopubliken, tjoa och vifta med ballonger. Tvärtom vill man ta den 19-åriga sångerskan i famn och försöka övertyga henne om att det faktiskt finns en morgondag. Musikaliskt är det en klassisk popballad av bästa sort och Filipa Azevedo framför den övertydligt övertygande med en blandning av Mariah Carey-wailingar och ångestskrik.

https://youtu.be/wNngyFnyaPM

 

Alan Sorrenti: Non so che darei. Italiens bidrag i Haag 1980. Kom på 6 plats.

Det är svårt att förstå Alan Sorrentis bakgrund i friformpsykedelia när man ser och hör hans framträdande på den tjugofemte omgången av Eurovision Song Contest. Här är det istället så pastelligt sentimentalt att kitschfaktorn slår i taket. Men vad gör det när Alan Sorrenti tittar rätt in i kameran med allvarligt trånande blick och låter sin melodramatiska falsett bära fram den starka melodin (komponerad av honom själv). Att rösten riskerar att spricka bidrar bara till laddningen. Det är precis så här sorgligt smörigt en Eurovision-ballad ska låta. Extra poäng för gitarr-sticket.

https://youtu.be/bioGdbbqHnY

 

Dora: Não sejas mau para mim. Portugals bidrag i Bergen 1986. Kom på 14:e plats.

Är det Pernilla Wahlgren med ”Piccadilly cirkus”? Nej, det är Dora Maria Reis Dias de Jesus från Lissabon. Men håret är lika tuperat och sprejat och melodin är lika käck och medryckande. Så smittsamt energisk att sångerskan befinner sig i konstant rörelse under de tre härliga minuter som bidraget pågår. Iklädd Doc Martens och en illa skräddad tyllkjol i flera lager frontar hon fyra herrar som låter exakt så skönt syntiga som det skulle göra 1986. Idag, 2016, är det en låt och ett sound som är gångbart på nytt.

https://youtu.be/rSFxafh6QJ4

 

Nina: Caroban. Serbiens bidrag i Düsseldorf 2011. Kom på 8:e plats.

Om Swing Out Sister skulle varit ett serbiskt band och framröstat till Eurovision hade det kunnat låta så här. En glad, gräll och energisk popsoul-karamell med härlig 60-talsvibb.

https://youtu.be/-CWvXKxjCs8

 

Benjamin Ingrosso: Dance you off. Sveriges bidrag i Lissabon 2018. Kom på 2:a plats.

Benjamin Ingrosso är ingen stjärna ännu och låten är, ärligt talat, rätt tunn och enahanda. Men ändå: i den bisarra ESC-kontexten är det ändå ett gott hantverk. Dessutom: Eurovison har väl sällan varit närmare Michael Jackson och ”Off the wall”. Smooth, suggestiv discosoul med lite vocoder och pojkaktig charm.

https://youtu.be/4lGDRmrQLTA

©Dan Backman (delar av listan har publicerats i SvD 2009, kompletterad 2016 och 2019)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: