Grez-sur-Loing – Konst och relationer: Waldemarsudde, Stockholm, 2019
Waldemarsudde har sedan flera år tillbaka en ambitiös satsning på konstnärskolonier i 1800-talets europeiska konstliv. 2013 visades utställningar om konstnärskolonin kring prins Eugen på Tyresö och den kanske mest kända av dem alla, den i Skagen.
Under hösten och vintern har konstnärskolonin i tyska Worpswede, med särskilt fokus på Paula Modersohn-Becker, grundligt presenterats och nu har turen kommit till Grez-sur-Loing.
En liten by 7 mil sydost om Paris som lockade – och fortsatt locka – inte bara svenska konstnärer som Carl Larsson och Julia Beck utan konstnärer från Skandinavien och hela den anglosaxiska världen. På 1890-talet kom till och med en grupp japanska konstnärer att leta sig dit.
Märkligt nog var fransmännen själva i minoritet, de hade istället frekventerat den närbelägna konstnärskolonin i Barbizon, som vid tiden för Grez-kolonins blomstring mist det mesta av sin attraktionskraft.
Konstnärskolonins internationella prägel står i särskilt fokus för Karin Sidén och hennes team på Waldemarsudde. Alltså att Grez-sur-Loing inte bara varit – som den svenska konsthistorien framställt det – en nationell angelägenhet. Tvärtom faktiskt.
Dragningskraften till Grez var som starkast från mitten av 1870-talet och tiotalet år framåt. Flest svenska och skandinaviska målare var det mellan åren 1882 och 1885 men fram till den dag som idag är har otaliga svenska kulturarbetare fortsatt att ta in på Hotel Chevillon som stipendiater.
Via hundratalet verk från kolonins glansdagar lyfts konstnärer av skilda nationaliter fram. Konstnärer som inspirerade varandra, festade med varandra och kom att odla mer eller mindre nära relationer till varandra.
Det var i Grez som Carl Larsson och Karin Bergöö träffades och det var där som parets första dotter föddes. Allt finns beskrivet i den omfångsrika katalog som publicerats till utställningen.
Precis som konstnärerna på de andra konstnärskolonierna mot 1800-talets slut ägnade Grez-gängen sig gärna åt friluftsmåleri. Salarna på Waldemarsudde är alltså fyllda av ett skirt och valörrikt naturmåleri.
Träden, skogsvägarna, åkrarna, trädgårdarna, vattendragen, husen och broarna är många. Uppblandat med porträtt på konstnärskollegor och lokalbefolkning.
Mycket tycks målat på våren och hösten. Ljuset är silvrigt och stämningen lugn och melankolisk, som i Julia Becks målningar. Den på senare år återupptäckta och mycket uppmärksammade målaren är rikligt representerad med ett antal dukar som särskiljer sig med ett sirligt och lätt impressionistiskt uttryck. De hör till utställningens bästa.
Utställningens allra mest anslående målning, ”Femme sculpteur – Carolina vid kavaletten”, är den kanadensiska konstnären William Blair Bruces porträtt av sin hustru, skulptören Carolina Benedicks-Bruce. De båda träffades i Grez 1885 och gifte sig i Stockholm tre år senare.
Det förmögna och idag tämligen bortglömda konstnärsparet levde ett kringflackande liv, i Grez och på andra platser, innan de byggde ett hem på Gotland, Brucebo. Idag är det ett museum och konstnärshem öppet för besök under sommarhalvåret. Makarnas liv är även ämne för en aktuell biografi, ”Heartists”, skriven av Johanna Pietikäinen.
Den stora oljan, föreställande Carolina Benedicks-Bruce i begrundan framför kavaletten, hänger vanligtvis oinramad på Brucebo men här har den åter fått den praktfulla guldram som hittades på vinden i konstnärshemmet. Målningen är i akut behov av restaurering men har getts en välförtjänt paradplats. Den är flankerad av två märkliga och Rodin-inspirerade skulpturer av nakna män: en som lägger om ett förband på överarmen, en som gäspar stort.
Arrangemanget med Carolina Benedicks-Bruces fascinerande säregna skulpturer och William Blair Bruces modernt sakliga målning i en mättad kolorit blir till en märklig installation och särskiljer sig från de övriga verkens vackra men ibland lite sömniga idylliserande av livet i Grez.
©Dan Backman (rec publ i SvD 190228)
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera