kritik sedan 1993

Ólafur Arnalds: Skandiascenen, Stockholm, 15 februari 2019

Det är bäst i slutet. Ólafur Arnalds tar mikrofonen och berättar om Indonesien och den årliga hinduiska traditionen Nyepi. Ett dygn för tystnad och självreflektion då hela samhället stannar av och, som Ólafur Arnalds så fint uttrycker det, Moder Jord får vila från människorna.

Det musikstycke som sedan följer är komponerat just under en sådan dag. En söt melodi, finstämd, nästan som en psalm, som försiktigt sväller ut med toner som likt regndroppar faller ner från två självspelande pianon. Det är en mycket vacker bild.

När Ólafur Arnalds sedan kommer tillbaka för extranumret berättar han om sin farmor hemma på Island, hon som med subtila medel fick sitt punkrockande barnbarn att lyssna på Chopin. Han delger oss också en, som han brukar göra, ”observation” om den stad han för tillfället framträder i. Om Stockholm säger han att det, med allt vatten, ser ut som Ryssland.

Den enkla melodi han sedan spelar, tillägnad den bortgångna farmodern, är inte mycket att orda om. Det är sättet han gör det på, så tyst att man knappt hör något, som skapar laddningen. Efter en stund hör man hur stråkkvartetten som nyss lämnat scenen faller in och sakta rör sig bort genom huset för att till slut helt försvinna. Mycket teatraliskt, mycket bra.

Referensen till Chopin är klargörande. Inte för att det låter särskilt mycket Chopin, men det finns något i det romantiska anslaget och den andäktiga stämningen som går att härleda till den polska artonhundratalskompositören.

Ólafur Arnalds till hör en våg av unga musiker som sammanfogat den klassiska musiken med ambient electronica. Landsmannen Jóhann Johansson, som gick bort förra året, var inne på ett liknande spår. Nils Frahm, som nyss var på Cirkus, Hauschka och Max Richter är tre andra publikdragande namn i genren.

Minimalister som Philip Glass och Steve Reich kan anas i de upprepade fraserna. Och Brian Eno i det atmosfäriska. Filmisk musik inbäddad i bomull, ett sockrat fluff som i längden blir enerverande lättsmält och riktningslöst. Som att färdas men aldrig komma fram.

Men Ólafur Arnalds är jättesympatisk i t-shirt och strumpläst och Skandiascenen är perfekt. Vi ser och hör precis allt som händer. Ser hur han spelar på flygeln och de två syntarna. Skruvar på boxar och mojänger och styr två självspelande pianon, som han utvecklat med en kompis, via en klaviatur.

Med på scen har han en välspelande stråkkvartett och en trummis som ibland tillåts sätta lite fart på den angenäma men alltför stillastående och innehållslösa musiken.

©Dan Backman 190217

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: