Göran Dahlgren: Göran Dahlgren (2018)
Göran Dahlgren listar Lee Ritenour, Larry Carlton och Michael Landau som inspiratörer för sin egenutgivna debut. Inga dåliga namn, men jag hör andra framstående gitarrister att referera till under lyssningen på albumets tio spår. Möjligen namn som Dahlgren inte själv tänkt på, men så är det ju med oss som skriver musikkritik att vi inte kan låta bli att namedroppa allt vi tror oss höra. Det är en yrkesskada.
I det första spåret, ”Mathildes dream”, hör jag till exempel den kubanska gitarristen Manuel Galbán, speciellt som han låter på den underbara Ry Cooder-producerade ”Mambo Sinuendo”-plattan.
Det är en ljuvlig öppning som särskiljer Dahlgren från andra idag verksamma gitarrister på den svenska scenen. Det är härligt trögt och långsamt och lite gammalmodigt och smörigt, med sköna ackordvändningar och melodiöst solospel. Lite latin percussion på det – kanske en gurka och en shaker – hade förstås varit toppen.
”Puerto Banus” är lite i samma tillbakalutade latinfusion-skola. Fast det hade varit välgörande med en tempoökning halvvägs.
”The waiter from Barcelona” börjar som en funkig slapbas-rökare (Fredrik Janacek) men växlar ganska omgående in på ett härligt Santana-spår, med ett driv som jag saknar i några av de andra låtarna och med lite westcoastvibbar i några partier. Här excellerar Dahlgren i albumets kanske bästa och mest högtflygande solo.
Det efterföljande spåret, ”Until you come home”, går vidare i samma stil. En finstämt stjärntindrande ballad av den sort som Carlos Santana brukat inkludera på alla sina album. Snyggt arrad med Morgan Carlssons vispar och Bengt Ungbergs Rhodes-ackord och syntmatta. Guldstjärna för den korta övergången när trummisen, som nu gått över till stockar, synkar sitt spel med gitarren.
Attraktiva westcoastvibbar hittar vi också i ”A new home”. Här är det som att Dahlgren använder sig av den slags harmonik man förknippar med Christopher Cross, men tar med den på en åktur till lite andra ställen.
Vad ska vi säga mer? Tja, att Dahlgren och hans dugliga komp får till en rejäl dos skön husbandsfunk med lagom mycket Schaffer-känsla (”Mareld”, ”Funk the cops”, ”Running for the door”) och lite otippat halkar in någon slags proggig jazzrock med folkkänsla i den avslutande ”Sandy (Malaga)”.
Med detta har jag nämnt alla spår utom den utdragna ”T.G.85”. En slags parafras på en Bach-koral som kunde funkat som kort mellanspel, eller intro, men här blir en seg longör.
©Dan Backman 190311
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera