Andrewskij: Five pieces, five minutes (2018)
Andrewskijs självbetitlade debut kom 2017. Det var en ljuvlig kollektion av akustisk instrumental leksaksmusik, lika nipprigt balettdansande som melankoliskt drömmande. Jag jämförde den såväl med Frank Zappa som Chick Corea och fantiserade om att musiken skulle kunnat klä valfritt barnprogram i DDR.
Uppföljaren, även den en digital release, är mer av samma, fast ändå inte. Leksakskänslan – som inte ska tolkas bokstavligt och absolut inte förringande, se det mer som en av flera beskrivande bilder – är nedtonad till förmån för ett ännu mer konstmusikaliskt anslag. Både modernistisk och klassisk sådan. Mer romantiskt flödande, som Tjajkovskij, än Schönberg-kärv.
Flygeln står i centrum, flankerad av xylophone och glockenspiel, samt ett dragspel hanterat av en imaginär ättling till Astor Piazzolla. I fjärran kan ibland anas en röst och ljudet av glas. Alla instrument spelade och inspelade av Andrewskij själv.
Notera: varje komposition ligger runt minuten. Det är inte långt, ändå finns det mer musikalisk substans samlat i dessa fem minuter än i, ska vi säga, Max Martins samlade produktion.
Jag har svårt att välja ut en favorit, de fem spåren flyter ihop till fem variationer på ett likartat tema. Men kanske ändå att det fjärde spåret är värt ett särskilt omnämnande, det låter ju som något Erik Satie skulle kunna ha komponerat till ”Betty Blue”. Eller ”Amelie från Montmartre”. Det är för övrigt ingen dålig referens: det finns något av filmernas pastelliga melodramatik också i Andrewskijs musik.
Precis som den härligt torra titeln anger (tänker på konceptkonst från 70-talet) är det ett konceptuellt upplagt album. Fem låtar på fem minuter. Det är förstås ett lysande upplägg.
Jag är inte odelat förtjust i den tydliga rumsklangen, men tillsammans med filmerna som gjorts till varje musikstycke – gå in på andrewskij.com för att få tillgång både till musiken och filmerna – blir det kongenialt.
©Dan Backman 190308
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera