Gilbert & George: Moderna Museet, Stockholm, 2019
Det är 22 år sedan Gilbert & George visade upp sig själva och sin konst på Magasin 3 i Stockholm. Det kan man knappast tro.
Konsten är sig lik och de ”levande skulpturerna” är lika oklanderligt klädda som någonsin i sina välskräddade tweedkostymer när de besöker Stockholm och ger intervjuer till alla som så önskar. Och de är väldigt många, betydligt fler än förra gången.
Det måste betyda att det lika aparta som effektivt varumärkesbyggande bögparet från Londons East End – stadsdelen som enligt dem är som en spegel av hela världen – ligger mer rätt i tiden idag.
Inget tycks kunna rubba deras konstsyn, världsbild och estetik. Vi lever i den bästa av världar, den västerländska, och i de bästa av tider, efter upplysningen och reformationen har allt bara blivit bättre. Det är deras budskap, även om de också talar om de mörka hörn av världen där deras konst inte kan visas.
Att konsten är sig lik är förstås en sanning med modifikation. Deras kolorerade fotocollage är förvisso kvar i den grälla och kontrastrika åttiotalsestetik som var på modet när de fann sitt bildspråk men nog går det att hitta skillnader.
Det tydligaste konstnärliga brottet skedde i början av 00-talet då de gick över till att skapa digitala bilder. Koncepetet med inramade kvadratiska bildytor som sammanfogas i ett rutmönster är intakt men den digitala tekniken har gett dem större form- och färgmässiga möjligheter.
De senare bilderna innehåller mer information, är mer typograferade och har mjukare och mer tonade formelement. Det märks särskilt i skäggbilderna från 2016 – inspirerade av hipsters och muslimska män i deras kvarter – som både är mer humoristiska och mer intrikat dekorativa än tidigare bildserier.
Utställningen på Moderna är retrospektiv och täcker in det mesta av det som intresserat och fortfarande intresserar dem: ras, religion, sex, nationalism, kropp, politik, pengar, terrorism.
Visst är mycket anstötligt och provocerande, men det är som att det goda humöret och det dekorativa och rikt ornamenterade bildspråket neutraliserar chockeffekten. Som att de håller upp ett kalejdoskop framför den kaotiska och ofta brutala värld de med oförtruten entusiasm och hårt arbete så konsekvent skildrar.
Daniel Birnbaum har sagt att man inte kan curera en utställning med Gilbert & George. Det här är ju bestämda herrar som kräver total kontroll över allt.
Jag är dock övertygad om att det hade varit välgörande om Birnbaum och medcuratorn Hans-Ulrich Obrist hade pekat med hela handen både vad gäller urval och hängning.
Den monotoni som präglar hängningen av de jättestora collagen är lika utmattande och övermäktig som 90-talets brittiska big beat-techno. Om utställningen glesats ut hade det varit lättare att få syn på de starka verk som finns utspridda i den labyrintiska hängningen.
Saknar också mer av de levande skulpturerna Gilbert & George, de som gjorde konst av sitt sjungande, drickande och flanerande. Det fanns en lågmäld poetisk kvalitet i den mer fluxus-liknande och konceptuella konst de sökte sig fram med i det sena 60-talet. En kvalitet som gick förlorad när de fastnade i rutmönstret och det hysteriskt uppskruvade tilltalet.
Det bästa med Gilbert & Georges utställning på Moderna Museet är katalogen. Den är enastående, nästan i klass med den ikoniska Andy Warhol-katalogen från 1968. Ursnyggt formgiven av dem själva – jag älskar den oortodoxa blandningen av typsnitt! – och med ett omfattande bildmaterial från hela karriären. Dessutom försedd med ett lika klargörande som roligt samtal mellan Gilbert, George, Daniel och Hans Ulrich.
Här finns allt man behöver veta om Gilbert Prousch, född 1943, och George Passmore, född 1942: livet, karriären, verken och den delvis suspekta världssynen.
Möjligen kan man invända att Birnbaum och Obrist är alltför underdåniga. Ingen av dem ställer en enda obekväm fråga. Eller försöker nå fram till vad som finns bakom parets tweedkostymer och gåtfullt självförhärligande fasad.
©Dan Backman (rec pub i SvD 190214)
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera