Tidsresa/Áigemátki: Edsvik Konsthall, 2019/Låt älven leva: Tensta Konsthall, 2019
När Britta Marakatt-Labba helt oväntat visades på Documenta i Kassel 2017 blev det inte bara startskottet för ett yrvaket intresse just för hennes konst utan även för konstnärer från hela Sápmi. Att det just nu i Stockholm pågår två samlingsutställningar med samisk konst är alltså mindre av en tillfällighet utan mer ett tecken i tiden.
Båda utställningarna kommer från Norge och har visats på andra institutioner. Den på Tensta konsthall har de på sin tid mycket uppmärksammade aktionerna mot byggandet av ett vattenkraftverk i Altaälven som övergripande tema. Ett så specifikt tema saknas på Edsvik konsthalls utställning, även om samtliga medverkande konstnärer anknyter till samiska traditioner och tar upp förväntade motivområden.
Jodå, nog finns här shamaner, renar och snöiga vidder. Men också, naturligtvis, verk som pekar på kolonialismen och exploateringen av naturresurser. Mest märkbart i de mer politiskt explicita verken av Anders Sunna och Britta Marakatt-Labba.
Utställningen är producerad av SDS, Samiska Konstnärsförbundet, till hundraårsjubileet av det första samiska landsmötet 1917 och presenterar verk av konstnärer från Sverige, Norge och Finland.
Det är en spretig och ojämn utställning, både sett till verkens innehåll och utförande. Men även om hängningen känns slarvig och saknar en bärande tanke finns det konstverk som kliver fram av egen kraft.
Britta Marakatt-Labbas broderier förstås. Det är ju ingen tillfällighet att just hon fått sådan uppmärksamhet. Det finns både stringens och poesi i hennes känsligt stiliserade landskap och välgörande sakliga gestaltningar av gruvexploateringar och LKAB:s expansion.
Outi Pieskis målning ”Gudinnan Juksáhkká på multemyra” är en annan pärla: ett stycke myrmark med elegant slingrande rötter i myllan. En långsmal magisk målning med en gardinkappa monterad i nederkanten, inspirerad av en samisk tradition där naturen jämställs människan.
Magi finns det också i Victoria Anderssons broderade årsringar och, i ännu högre grad, i assemblaget med ett träd som växer upp ur röd sammet liggande i en släde.
”Låt älven leva” på Tensta Konsthall är en utställning med hårdare konturer både runt det politiska och visuella. Snyggt och överskådligt disponerad i konsthallens stora sal. Också den är producerad på annat håll – OCA, Office for contemporary art – och visad i Oslo förra året.
Utställningen tar sin utgångspunkt i de omfattande protester och aktioner som riktades mot den norska statens vattenkraftutbyggnad av Alta-Kautokeinoälvarna. En för samerna viktig kamp som inleddes med en civil olydnadsaktion 1979, kulminerade med hungerstrejken utanför Stortinget och avbröts 1982, då kraftverksbygget slutgiltigt klubbades igenom. En kamp som, måste tilläggas, fortfarande förs av urbefolkningar världen runt.
De samiska konstnärerna var delaktiga i ”folkeaksjonen” och på konsthallen finns många exempel på en konst som tog ställning men som gjorde det med ett mer resonerande än hårt agiterande tonläge. Också här intar Britta Marakatt-Labbas broderier en särställning. Hennes flygande shamaner är politisk konst med en subtilt humoristisk twist.
På utställningen finns också arkivmaterial – pamfletter, flygblad, urklipp – och konst som utforskat arvet från aktionerna. Här kan man nämna Geir Tore Holms och Søssa Jørgensens multimediainstallation där de låter Holsbekken, som rinner längs med huset där paret bor, utgöra en pendang till Altaälven. På ett fint sätt pekar de på vikten av att värdesätta och skydda även små och till synes obetydliga bäckar.
Båda utställningarna är tillkomna i en specifikt samisk kontext och visar upp en lika rik som homogen bild av samer och Sápmi. Allt handlar om det och föder hos mig en stillsam undran över var den samiska konst finns som söker sig utanför den gemensamma kultursfären? Konst som inte nödvändigtvis gestaltar en samisk erfarenhet eller måste härledas till en samisk identitet.
©Dan Backman (rec publ i SvD 190210)
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera