kritik sedan 1993

The Sun Ra Arkestra: Fasching, Stockholm, 14 maj 2019

Man behöver vare sig känna till eller bry sig om den afrofuturistiska egyptologin eller den färggranna sci-fi-kosmologin för att älska The Sun Ra Arkestra. Det räcker med att lyssna, ta in och låta sig svepas med av den utflippat svängiga musiken.

Skapat och designat kring mitten av femtiotalet av den oförliknelige Sun Ra (1914-1993) – men sedan 1995 lett av den nästan precis 95-åriga altsaxofonisten Marhall Allen – är det ju ett av jazzhistoriens härligaste och knasigaste storband i det mindre formatet.

Idag är det bara Marshall Allen som är kvar sedan begynnelsen i Chicago, men det känns ändå tydligt att Sun Ras visioner – med ursprung på planeten Saturnus – är livs levande när det 11 man och en kvinna starka bandet tränger ihop sig på den lilla Fasching-scenen.

Inte sedan arkestrans förra besök, för fem år sedan, har det varit så laméglittrande på jazzklubben. Kostymerade i kaftaner och jazzmössor blir det som att se jazzifierade visualiseringar av Erich von Dänikens utsagor om att pyramiderna byggdes av utomjordingar.

 

 

Men trots att rymden och rymdfärder frammanas genom Sun Ra-klassiker som ”Space is the place”, ”Rocket number nine take off for Venus” och ”We travel the spaceways” är det en musik som egentligen aldrig lämnar planeten Jorden och den amerikanska jazztraditionen.

Det är precis där som bandets originalitet, relevans och fortfarande starka dragningskraft ligger. I förmågan att skruva ihop och levandegöra ragtime, swing, latin, exotica och bebop med modala utsvävningar och utbrott av det sena 60-talets freeform. Där ungefär tar det slut, jazzens fortsatta utveckling har lämnats över till andra att expolatera.

Det är ett band dominerat av blåsare. Den som spräcker mest är Marshall Allen själv, men hans härliga inlägg på altsax och EVI är inte så många. Vid 95 års ålder är det förståeligt.

Övriga solister är mer konventionella men gör alla strålande själfulla insatser, förtjänstfullt uppbackade av piano och en rytmsektion som utan någon som helst tvekan driver den lite skruttiga vintage-raketen rätt ut i kosmos oändlighet. Inget forceras, alla tar det lugnt och förblir laidback hur kollektivt brötigt det än må tillåtas bli. De flesta har ju varit med väldigt länge.

Mitt i allt står Tara Middleton stadigt bredvid Marshall Allen. Med solglasögon, blåa läppar och en souligt jazzig pipa rotar hon musiken än mer i traditionen, med sporadiskt stöd av en blandad manskör.

Hon är lika bra på att lätt maniskt rabbla ”space is the place” som att sjunga den underbara gamla musikalmelodin ”Stranger in paradise”. Här ungefär är det så bra som det kan bli: en kosmisk latinfärgad easy listening-dröm från 50-talet med extra allt.

©Dan Backman (rec publ i SvD 190516)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: