Kamasi Washington: Berns, Stockholm, 2 juni 2019
Man kan säga att Kamasi Washington har gjort en EST. Eller att han är det nya EST.
Precis som Esbjörn Svenssons trio gjorde på sin tid har ju amerikanen med skägget och afron och den mönstrade kaftanen nått ut till en stor publik långt utanför jazzdiggarnas krets. Fast där EST kanske mest lockade en rockpublik har Kamasi fångat de som är inne på hiphop och r&b.
Efter Fasching 2015 och Way Out West 2016 fyller han Berns till sista ståplats och får en massiv respons av en publik med, tycker jag mig ana, fler hiphopkepsar än jazzmössor. Bildligt talat alltså, de flesta har ju inget alls på huvudet.
Det är en konsert som bygger mer på råstyrka än finlir men själv är Kamasi som en buddha med en mild och lugn utstrålning.
Han står alldeles stilla och skryter om att han har ”världens bästa musiker” kring sig och predikerar att vi alla är en och samma och hur våra olikheter är något att bejaka och fira. Eller som han uttrycker det: ”not to tolerate but celebrate”.
Detta sagt som en inledning till konsertens, tillika diskografins, absoluta höjdpunkt, den musikaliska sviten ”The harmony of difference”. Här är Kamasi på sitt mest melodiösa humör med en musik som ligger nära både Lonnie Liston Smiths kosmiska funk och Gato Barbieris världsmusikjazz. Det är hårdsvängande och smooth på samma gång med olika melodiska teman som vävs in i varandra när de inte kontrapunktiskt spelas sida vid sida.
En annan höjdpunkt är basisten Miles Mosleys ”Abraham”. Med en simpel men skön basgång, som snyggt dubbleras av Brandon Colemans klaviaturer, blir det konsertens funkigaste utspel. Att Mosley sjunger som Bootsy Collins är ju coolt förstås och ger extrapoäng.
Jag är inte helt förtjust i den vilt gestikulerande Patrice Quinn, hon har en rätt jobbig utstrålning och är en svag vokalist, och Kamasis pappa Ricky har ingen riktigt bra kväll på tvärflöjten och sopransaxen. Men i stort sett är det en toppenkonsert. I alla fall fram till trumsolot.
Jag älskar för det mesta band med två trummisar. I fallet med Tedeschi Trucks Band, som nyligen var på Cirkus, blev det dubbelt så groovigt men med Kamasi blir det dubbelt så stökigt.
Stökigt kan vara coolt men här blir det ibland stökigt på ett störigt sätt. Delvis beroende på den problematiska Berns-akustiken, delvis beroende på trummisarna själva.
Efter det evighetslånga trumsolot med den Frank Zappa-liknande titeln ”Bobby and Tony’s day off” följer ett lite planlöst jammande utan Kamasi. När han äntligen kommer tillbaka och leder in bandet i en robust version av det mäktiga eposet ”Fists of fury” förstås man hur viktig han är för gruppdynamiken. Han måste liksom stå där i mitten, lugn och trygg, för att det ska funka.
Som tenorist är han habil men inte på något sätt enastående. Det är själva paketet och varumärket Kamasi Washington, och den hippa kontext han verkar i, som lett fram till den crossover-framgång han nu åtnjuter.
©Dan Backman (rec publ i Pet Sounds Paper 2019)
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera