kritik sedan 1993

Katie Melua: Cirkus, Stockholm, 24 oktober 2018

14 år efter debuten säljer Katie Melua fortfarande ut Cirkus med sin lågmält snälla och gammalmodigt romantiska pop. Detta trots att det på senare år varit ganska tyst om henne. Inte i Storbritannien, där hon bor, eller Georgien, där hon är född, men här i Sverige.

Ingenting har egentligen hänt sedan 2004 men när man sitter där på härliga Cirkus med den, som det verkar, lite blyga 34-åriga sångerskan på hennes turnépremiär är det helt i sin ordning. Hon är den hon är och så måste det förbli. Möjligen kan man likna henne vid Melissa Horn, Lisa Ekdahl och Turid, men ändå inte.

 

 

Bäst är det när hon ackompanjerar sig själv på gitarr och står alldeles stilla framför sångmikrofonen. Så fort hon lämnar ifrån sig någon av alla de olika stämda gitarrerna och går över till en handhållen mikrofon försvinner magin.

Undantaget är när hon ställer sig bredvid den georgiska damkör, The Gori Woman’s Choir, hon tagit med sig denna gång. Hennes ljusa fina röst passar fint till den lite särpräglade och lite kyrkliga körklangen.

Men när uttrycket blir mer dramatiskt och extrovert, som i den i och för sig fina ”Blame it on the moon”, funkar det sämre. Samma sak med den sjukt söndertolkade ”What a wonderful world” och den mer överraskande covern på ”Wonderful life”.

Det är förstås kul att ta upp Blacks gamla hit från 1987 men, sorry, det är ingen låt som passar Katie Melua. Däremot tror jag att hon skulle klarat en smäktande ballad som ”My heart will go on” alldels galant. Kommer av någon anledning att tänka på den.

Med covers på Joni Mitchells ”River”, en på senare år uttjatad julstandard, och den gamla ”O Holy night”, blir det något av en försmak på alla de julkonserter som komma skall. Under den sistnämnda projiceras en animerad älg i snöfall (!) på storbildsskärmarna. Det är väl kanske ingen konstnärlig höjdpunkt.

Med ett imponerande lågmält, följsamt och sensibelt band – trummor, bas, gitarr, klaviatur – är det en både fint sammanhållen och underhållande konsert. En konsert jag gärna hade tagit med mig moster Solveig på, frid över hennes minne. Är säker på att hon skulle gillat allt, damkören inte minst.

Katie Melua hade gärna fått säga någonting mellan låtarna, mer än tack och en liten presentation av bandet och kören, men det är väl inte hennes grej antar jag. I alla fall inte den här gången, jag har varit på konserter då hon varit mer pratsam.

Bäst är hittarna ”Nine billion bicycles” och ”The closest thing to crazy”, det är härligt gammalmodig pop som bara Katie Melua kan göra. Men varför ingen ”Call off the search”, den är ju lika mysigt sentimental.

©Dan Backman 181026

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: