kritik sedan 1993

Jan Garbarek Group: Stadsteatern Kulturhuset, Stockholm, 12 oktober 2018

Stockholm Jazz Festival 2018 har dragit igång. Fram till och med söndag 21 oktober bjuds 184 konserter på 57 olika scener runt om i Stockholm. Utbudet är brett men, likt föregående år, mer imponerande sett till kvantitet än kvalitet. Jodå, festivalens tio dagar täcker in det mesta som ryms i det föränderliga begreppet jazz, men ingen hade väl tackat nej till vare sig fler riktigt tunga jazznamn eller mer utmanande bokningar.

Jan Garbarek hör till de mer namnkunniga. Den norska saxofonisten med den hårda tonen är ärligt talat inte direkt glödhet hösten 2018 men är jazzhistoriskt sett mycket meriterad. På 70-talet var han en av dem som placerade Norge på jazzkartan och bidrog till att profilera skivbolaget ECM och den lågmält kammarmusikaliska jazz som ännu idag är dess signum.

 

 

Den stora publik som kommit till festivalens invigningskonsert är antagligen där för Garbareks lysande 70-talsepok – dels med Keith Jarretts europeiska kvartett, dels med egna grupper – eller för de sterila men storsäljande tolkningarna på 90-talet av gregoriansk musik med vokalgruppen Hilliard Ensemble.

Av detta får vi noll och intet. Jan Garbarek är mer inne på en ganska så otidsenlig etnofusionjazz av 80-talssnitt. Vad man tycker om det är en smaksak men att gruppen är en samspelt konstellation som briljant manövrerar mellan det skrivna och improviserade går inte att förneka.

Mer problematiskt är att samtliga får förevisa alla möjliga slags färdigheter på sina instrument. Särskilt Trilok Gurtu som med sin arsenal av saker att slå på, inkluderande tablas och en hink med vatten, får så mycket egentid att man kan undra vem det egentligen är som är kvällens huvudperson.

Yuri Daniels publikfriande slapbas-uppvisning är totalt malplacerad men brasilianaren är i det stora hela en bra basist i den bandlösa Jaco Pastorius-skolan. Rainer Brüninghaus håller i sammanhanget en sympatiskt låg profil. Han roll är främst understödjande men hans soloinpass är fina och de mest traditionellt jazziga.

Jan Garbarek själv då? Tja, hans ton är lika isigt kall och hård som någonsin. Den böjda sopransaxen låter i hans händer, med ofta orientaliskt klingande tonföljder, gäll som en skalmeja. På tenorsaxen får han en mjukare framtoning, särskilt i den enda ballad som framförs och som blir till en vilsam höjdpunkt.

©Dan Backman/Rec publ i SvD 181014 (foto Magnus Palmquist)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: