kritik sedan 1993

Elvis Costello: Look now (Concord/Universal, 2018)

Elvis Costello diagnosticerades tidigare i år med cancer och var tvungen att ställa in den världsturné som bland annat skulle tagit honom till Dalhalla. Diagnosen och den efterföljande operationen sammanföll med, men hindrade inte, fortsatta inspelningar av det album som idag släpps. Den högpresterande 64-åriga britten har dock sagt att det dröjer ett tag innan han ger sig ut på någon ny turné.

Inget av det ovan sagda går att ana sig till när man lyssnar sig igenom det drygt 47 minuter långa albumet (plus en kvart, om man väljer deluxe-utgåvan). Costello är ju exakt lika energiskt passionerad som han varit ända sedan han kom ut på den brittiska new wave-scenen punkåret 1977.

Det kan man ju tycka vad man vill om. Själv vidhåller jag att vibratot och dramat i rösten är påfrestande och har ofta tänkt mig att det skulle bli bättre med andra sångare. Så också denna gång.

Tänk bara hur ännu mycket härligare den helt igenom ljuvligt smöriga balladen ”Suspect my tears” skulle bli med Rumer eller Adele eller, varför inte, Lisa Nilsson. Costello gör den bra men jag vill höra den med en kvinna.

Med detta sagt är ”Look now” ändå ett förbluffande bra och vitalt album. Costello har sagt att han strävat efter en bredd från ”Imperial bedroom” till ”Painted from memory” och frågan är om han inte lyckats i sitt grandiosa uppsått. Här finns ju såväl den energiska agressiviteten som de mjuka balladerna.

Att albumet ges ut hösten 2018 är nästan svårt att greppa, allt pekar ju på att det kommer från andra halvan av 60-talet: de komplexa låtstrukturerna, de intrikata arrangemangen, den rika ljudbilden, de korta låtarna. Tack snälla för det.

Lika märkligt är att Costellos medproducent, Sebastian Krys, gjort sig ett namn som producent åt latinopop-akter som Shakira och Marc Antony. Men så är det. Uppenbarligen är han ett lyhört Costello-fan som hänger med när Costello vill få in Beatles-känsla och barocka utsmyckningar.

Costellos fabulösa låtskrivarpartner från ”Painted from memory”-plattan, Burt Bacharach, är med både som låtskrivare och pianist så 60-talet finns bokstavligt talat inplanterat. Faktum är att Costello påverkats så mycket av låtskrivargeniet att Bacharachs särpräglat eleganta tonspråk även smugit sig in i sånger han skrivit på egen hand.

Till och med den likaledes formidabla Carole King har hjälpt till att skriva ett spår, ”Burnt sugar is so bitter”. Den har legat på hyllan i tjugo år och låter varken som Costello eller King, mer som tidiga Steely Dan.

Det är tio år sedan som Costello haft med The Imposters i studion men det märks inte. Steve Nieve, Davey Faragher och Pete Thomas är lika taggade som sångaren och har fått god hjälp av både blås och stråkar för att framföra de små noveller, några av dem berättade ur ett kvinnligt perspektiv, som Costellos sånger kan vara.

Svagheter? Tja, Costello skulle behöva jobba lite med sin franska. Det frankofila bonusspåret ”Adieu Paris (L’envie des étoiles)” går inte direkt till musikhistorien.

©Dan Backman rec publ i SvD 181012

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: