kritik sedan 1993

Gallerirond/Stockholm, oktober 2018

 

Är det möjligen så att galleriklustret vid Vanadisplan håller på att lösas upp? Två gallerier har i alla fall dragit: Flach huserar numera högst upp i Konstakademien på Fredsgatan (ett annat kluster) och Andréhn-Schiptjenko har flyttat till en tillfällig lokal på Artillerigatan.

Det är en klassisk gallerilokal, som gjord för de tre nya tuschlaveringar av Gunnel Wåhlstrand som visas.

Tekniken känns igen men den här gången är det skärgårdslandskap utan människor och konstnären har själv tagit bilderna som utgör förlaga, inte plockat dem ur familjealbumen.

Bilden av vågen som slår upp på en sandstrand har lite blekt färg i sig, förföriskt vackert, medan de andra två är svartvita, med en svag ton av sepia. Det är fina, alldeles tysta och nästan vindstilla målningar.

Ändå saknar jag porträtten och interiörerna. Där fanns en nostalgisk dimension och en familjehistoria som trots att den var okänd ändå var möjlig att relatera till.

(Andréhn-Schiptjenko tom 17/11)

 

 

Niklas Eneblom använder sig också av fotografiska förlagor. De små bilder han nu visar på Magnus Karlsson är oljemåleri på ritfilm, försedda med glas som akvareller.

Ritfilmen ger färgen en lite mjölkaktig blek lyster. Det är mycket vackert, som om de legat på en vind och förlorat något av sina ursprungliga färger.

Det är Enebloms åttonde utställning på galleriet och den har getts det drömskt klingande namnet ”Why can´t there be a mountain on the horizon”. Det låter lite som en låttitel. Kanske att det är indiepop som måleri?

Motiven berör konstnärens egen historia, fast det är egentligen inget som syns eller är nödvändigt att veta. Många av dem hämtade från resor i USA i början av 90-talet. Väldigt indie.

Det är en urtypisk Magnus Karlsson-utställning, Eneblom passar ju perfekt in i den figurativa profil som galleriet framgångsrikt odlat.

Här finns flera riktigt fina målningar: ett garage, en truck med en kanot, en teater i Paris. Till synes odramatiska bilder, fast liksom ruvande på någon slags mystik. Särskilt teatern i Paris med den överdådiga ridån och två nakna kvinnor (!) på första balkong, vänster och höger sida.

Bäst är porträtten som hänger i det första rummet, baserade på fotografier av för konstnären okända människor. Till skillnad från övriga målningar, där det ser ut som att bilden är målad med ritfilmen över fotografiet , är måleriet här spontanare och friare i förhållande till förlagorna.

(Galleri Magnus Karlsson tom 10/11)

 

 

När vi är inne på ämnet porträtt: Henrik Jonssons debututställning på Andersson/Sandström är en orgie i självporträtt. Eller rättare sagt porträtt av självporträtt.

Henrik Jonsson, som avslutade sina studier på Mejan i våras, har med stor begåvning, manisk energi och konceptuell inställning gjort 32 byster i olika material av de uppskattningsvis 40 självporträtt Rembrandt målade.

Han talar själv om hur konstnärskapet handlar om att förstå den egna fascinationen för konsthistorien. Det gör han framför allt genom att avbilda existerande konst via skulptur. Ett väldigt handgripligt sätt att ta sig igenom konsthistorien måste man säga.

Bysterna, de flesta i gips, har han ställt på väl använda kavaletter. De fyller upp hela det största rummet på galleriet.

Jag är inte helt säker på att det är den bästa presentationsformen. Det ser kul ut men jag tror att den samlade effekten av alla dessa skickligt utförda Rembrandt-gubbar skulle blivit större om de presenterades som färdiga konstverk, på mer neutrala socklar. Nu är det mer som en skulpturateljé och en massa work in progress.

Hursomhelst är det ett mycket intressant och originellt konstnärsskap. Det borde väl bara vara en tidsfråga innan Nationalmuseum kommer med en intresseförfrågan. Det är ju där han hör hemma.

(Galleri Andersson/Sandström tom 17/11)

 

 

Var Hans Jörgen Johansen hör hemma vet jag inte. På det designmuseum som Stockholm borde ha kanske?

I väntan på det passar hans verk bra i Annaelles spatiösa galleri. Det är ju egentligen mer konst än design. Om nu någon längre bryr sig om gränsdragningar.

Johansen utgår från textila mönster, som de klassiska rutmönstren glencheck och tartan. Gestaltade i förstorad och förminskad form, som fotografier, väggobjekt och skulpturer, blir det lite förvirrande med gulliga små tegelstenar på gulliga små lastpallar – vilket talar starkt till modelljärnvägsgubben som bor i mig – och gigantiska tartanmönster uppmålade på stora parkeringsplatser.

Jag gillar det initialt, fast när jag inser att de uppifrån fotograferade jättestora mönstren är digitalt skapade bilder blir det mer som en ansträngt akademiskt lek med skala och perception.

Fast en av de där små lastpallarna med pyttesmå tegelstenar skulle man ju vilja ha hemma.

(Annaellegallery tom 28/10)

 

 

Jag fattar nada av Galerie Nordenhakes beskrivning av Christian Anderssons utställning ”Cache”. Inte första gången kan jag säga.

Vad menas med att ”en cache är en omedelbar utgrävning, som arkiverar nuet och kommunicerar alternativa framtider”?

Eller det här: ”en analog användning av kortsiktig historia kan spåras i Christian Anderssons nya utställning”.

Borde jag anstränga mig mer?

Jag ser olika objekt (kanske rekvisita till en film som ännu inte gjorts): en rostig gammal parabolantenn som droppar vatten, högtalarmembran i trä, två lådor på ben med gummihandsförsedda händer som sträcker sig efter galleribesökaren. Det är snyggt gjort och med en spännande känsla av konceptuell science fiction. Lite Jules Verne, lite ”Fringe”.

(Galerie Nordenhake tom 17/11)

 

 

En liten bit bort, på SPG, Susanne Pettersson Gallery, visar Fredrik Brånstad illusoriska målningar. Flera av dem diptyker sammanhållna av pianogångjärn.

Med snyggt mönstrade golv, vackert träådrade ytor och monokroma väggytor skulle det kunna vara rum hämtade ur surrealistiska drömmar. Eller något som David Lynch fantiserat fram till ”Twin Peaks”.

Det är snyggt men stumt. Hade gärna sett och hört en baklängestalande dvärg i åtminstone något av rummen. Det hade lyft utställningen.

(SPG tom 10/11)

 

 

Vet inte om man kan kalla Lotta Hannerz för surrealist. Men nog är det en konstig värld hon visar upp på Forsblom. Full av fallgropar och visuella upptåg och allmänna omöjligheter.

Som på tidigare utställningar är det måleri, assemblage och skulptur. Ofta i samma verk. Allt mycket välgjort och genomarbetat på alla plan, ganska kul på ett skruvat filosofiskt sätt.

Det är lite som ett coolt kammarspel i en snyggt dämpad färgskala, med en gubbe i glasögon och en slags myrslok i de två rollerna.

Jag blir inte riktigt klok på vad det är jag ser och skulle vilja rensa bland infallen men blir ändå lite charmad av den torra humorn.

(Galerie Forsblom tom 28/10)

 

 

Slutligen två utställningar på Konstakademien. Inga gallerier som de ovan nämnda men uställningssalarna kallas för Galleri Öst och Galleri Väst så de får hänga med på den här rundan.

Amalia Årfelt ställer ut i Galleri Öst. Det är en underbar utställning med alla möjliga djur: krokodiler, apor, fiskar och fåglar, porträtterade dels på målningar, dels som skulpturer.

Målningarna är bäst, färgerna är starka och vackra och uttrycket har en oförställd direkthet som man skulle kunna kalla för naivistisk. Ungefär som Henri Rousseau, fast Amalia Årfelt har ett eget lite kärvare uttryck.

Färgskalan är varmt pastellig, söt men inte sliskig, och djuren är roligt men respektfullt framställda.

Amalia Årfelt visar upp en parallell verklighet som är lika verklig som vår egen: djurens verklighet. Det ska hon ha all heder för.

(Konstakademien Galleri Öst tom 11/11)

 

 

Gösta Wessel porträtterar vare sig djur eller människor eller föremål. Han är bara intresserad av färg och ljus och på den här utställningen, ”Bli varse”, är det som att han enbart använder sig av formen för att överhuvudtaget kunna anbringa färger på en yta och låta dem mötas.

De omväxlande hårt kantiga och slingrande mjuka formerna är helt underordnade färgen i de ofta långsmala målningarna. Alltid starka, som vägskyltar, neonljus och signaler, ibland transparenta, ibland täckande.

Jag har svårt för det långsmala formatet och sedda på håll är bilderna grälla och banala, mer dekoration än konst. Går man nära och fokuserar på utsnitt av målningarna är de fantastiskt vackra. Då förvandlas måleriet till en uppdaterad pop-variant av konkretismen.

(Konstakademien Galleri Väst tom 11/11)

©Dan Backman 181020

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: