Lola: Skandiascenen, Stockholm, 22 september 2018
Transvestiten Lola stapplar in på scenen, som egentligen är hans loge, får igång belysningen och säger barskt åt oss alla att gå hem. Föreställningen är ju slut och artisten Lola är avtackad för lång och trogen tjänst på scenen. Nu vill han bara ta en limo hem till hanhunden Ulla, dessvärre avliden och förvarad i en urna, och se ett avsnitt av favoritserien ”Lilla huset på prärien”. Men först ännu en ”cocktail på Stesolid och Jack Daniels”.
Det är en effektiv inledning och Tommy Körberg är från början till slut magnifik och fullkomligt självklar i rollen som den ståtligt bedagade Lola. Han bär upp sminket, smyckena, turbanen och de mönstrade och paljetterade kaftanerna som vore det den naturligaste sak i världen.
Lola är som en lite präktigare version av Norma Desmond, den avdankade stjärnan i ”Sunset Boulevard”. Hon som drömmmer om en comeback i filmens underbara värld men sedan länge gått vilse i alkoholens hollywoodska dimridåer.
Lola har inte börjat drömma om någon comeback ännu, han har nog inte riktigt accepterat att den skakiga karriären är över. Att ingen längre vill höra en transvestit tolka de gamla Zarah Leander- och Ulla Sallert-låtarna.
I sitt lite omtöckande tillstånd tror han sig nu ha en publik framför sig och sin gamla stoiskt tysta pianist Carl vid sin sida. Den lojala ackompanjatören som han hunsat under alla år i Berlin och Paris, och de andra kontinentala städer där man förstått sig på Lolas konstnärsskap. Ett klassiskt kompanjonskap där ingen skulle klara sig utan den andre.
Den suggestivt ljussatta Skandiascenen är en fantastisk spelplats för denna monolog om utanförskap och artisteri. Och lite allt möjligt som kommer in i huvudet på Lola. Övergångarna mellan monologen, som när den är som bäst blir till lågmäld ståupp, och sångnumren är helt skarvfri.
Den fracklädda Carl, som heter Flemsten, är en suverän pianist som lika lyhört som kraftfullt bemästrar alla de olika musikstilar som Lola kryssar mellan. Körberg sjunger fantastiskt bra, det är som att Flemsten lockar fram en både mer känslig och dynamisk sångteknik ur den teatraliska sångaren.
Musikaliskt är det en salig blandning av nyskrivna texter till mer eller mindre bekanta melodier skrivna av Billy Joel, Jules Sylvain, Björn & Benny, Franz Schubert och en handfull andra som på ett snyggt sätt anknyter till monologen.
Monologen, skriven av Sunil Munshi och Tommy Körberg, är som bäst när den är som mest associativt berättande och bitsk. En infernalisk skildring av seniorboende piggar upp, minnena av uppväxten griper tag. Om hur han som liten grabb ville klä sig i kvinnokläder. Om modern som begick självmord, snäll och förstående som tjuren Ferdinands mamma. Om den tyranniska och alkoholiserade fadern.
I mitten, när han blir mer föreläsande om utanförskap, machokultur och allas vår rätt till att få vara precis de vi innerst inne är, tappar föreställningen fart för en stund. Det är fina och förnuftiga funderingar och vi nickar samförstånd men magin går förlorad.
©Dan Backman Rec publ i SvD 180924
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera