Wayne Shorter: Emanon (Blue Note/Universal, 2018)
Vid 85 års ålder är Wayne Shorter fortfarande ett av jazzmusikens största och mest respekterade namn. Flerfaldigt grammyprisad och hedersutnämnd. Senast förra året då saxofonisten och kompositören tilldelades Polarpriset för att han ”med sitt mod och sina visionära öron hela tiden sökt sig till de outforskade stigarna”.
Det låter sig sägas men att han skulle ha ”skrivit ett antal av jazzhistoriens mest outslitliga kompositioner” är överord. Det är liksom inte där, i tydligt och attraktivt utmejslade melodier, hans talang ligger.
”Emanon” (”no name” baklänges) är en bokstavligt talat rätt snårig och abstrakt historia, helt i linje med Shorters senare album. Trippelalbumet, som märkligt nog enbart ges ut som cd och vinyl, kompletteras med en kort serieroman skriven av Wayne Shorter och Monica Sly, med illustrationer av Randy DuBurke.
Serien utgår från Shorters orkestrala svit ”Emanon” och är, ärligt talat, ett mischmasch av kitschigt tecknat superhjälteäventyr och pretentiöst filosofiska djupsinnigheter byggda på teorin om ett multiversum. Wayne Shorter är ju något av en buddhistisk hobbyfilsof, en jazzmusikens Yoda, och konceptet med ett oändligt antal parallella universum kan överföras till jazzimprovisation där musikaliska händelseförlopp kan pågå parallellt.
”Emanon” ägnas en av skivorna och framförs av Shorters långlivade kvartett – Danilo Perez, John Patitucci och Brian Blade – kompletterad med Orpheus Chamber Orchestra. En liveinspelning av kvartetten från London fyller de två övriga skivorna.
Det är sviten i fyra delar som är huvudnumret. ”Pegasus”, ”Prometheus unbound” och ”The three Marias” finns utgivna i andra versioner, men ”Lotus” kan jag inte hitta någon inspelning av. Med den dirigentlösa kammarorkestern i en framträdande roll låter det dock som nytt.
Tonspråket kan ibland påminna om Frank Zappas konstmusikaliska sida, som å sin sida tog mycket från kompositörer som Stravinskij, Schönberg och Webern. Ett rastlöst fragmentariskt uttryck med korta adderade meloditeman, vackert som ett mörkt gammalt Hollywood-drama.
Skarvlösa övergångar mellan komponerat orkestrala delar och jazzkvartettens mer improviserade utspel ger en labyrintisk musik som på ett fascinerande sätt bara pågår och pågår. Utan några tydliga skiljetecken mellan de olika delarna.
Liveinspelningarna har sina kärva ljuspunkter men är, törs man skriva det om en jazzikons verk, till stora delar tråkigt introverta. Kvartettmedlemmarna spelar lika mycket med som mot varandra. Ibland är det på väg att bli något, som i ”Lotus” där det mot slutet låter som om Danilo Perez, utan att få något gehör, försöker få igång ett salsagungigt latinsväng.
Och varför ens spela den traditionella irländska sången ”She moves through the fair” om den fina melodin inte ens antyds.
Man måste respektera Wayne Shorters sökande och forskande attityd men ibland önskar jag att han skulle ha slängt in en cool ”Footprints” och bara för en liten stund låtit musiken bli lika solvarmt laidback som på ”Native dancer”.
©Dan Backman Rec publ i SvD 180924
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera