Andy Warhol: Moderna Museet, Stockholm, 2018
Andy Warhol (1928-1987) behåller sitt grepp om konstvärlden med utställningar på ledande museer och galet höga noteringar på de största auktionshusen.
Den nostalgiska stjärnglansen kring personen och verken, som egentligen inte går att skilja åt, har varit mer eller mindre stark men aldrig slocknat. Inte heller i Sverige. Den utställning på Moderna Museet som precis öppnat följer på museets genomgång av konstnärsskapet 2008, med särskilt fokus på filmerna. På annat håll har Artipelags Bo Nilsson satt samman två Warhol-utställningar, på Liljevalchs 2004 och Artipelag 2016.
I den självbespeglande historieskrivning som Moderna alltmer kommit att ägna sig åt intar förstås den fem veckor långa Warhol-utställningen vintern 1968 en särställning. Den hjälpte till att sätta Moderna på världskartan och blev en publikdragande snackis i kulturvärlden. Krönt av en fantastisk katalog.
Baksidan är att Moderna Museet kommit att förknippats så starkt med den amerikanska popkonsten i allmänhet och Andy Warhol i synnerhet att det med tiden blivit en belastning. Ett besvärande ensidigt perspektiv, signerat Pontus Hultén, som man jobbat hårt på att korrigera.
”Warhol 1968” har som uttalat syfte att titta på själva utställningen, Warhols första på ett europeiskt museum, och reaktionerna på den. Det är helt i linje med den akademiska trend som går under namnet ”exhibition studies”.
Via korta citat, av ej namngivna kritiker, ges exempel på de något förvirrat positiva och negativa omdömen som utställningen genererade i det turbulenta 68-klimatet. Curatorn John Peter Nilsson pekar, som så många andra, på dubbelheten och det motsägelsefulla i Warhols person och verk. Hur det apolitiska kan tolkas politiskt, hur han från att med en likgiltig attityd beskrivit konsumtionssamhället och kändiskulturen blev en del av den. Hur han profeteiskt både spått och påverkat framtiden.
Väggar har tapetserats med silverfolie och delar av den äkta rosagula ko-tapeten. Brillo-kartonger har staplats, tidningsurklipp och fotografier har blåsts upp till jätteformat, screentryck har plockats upp från lagret.
Man kan chilla på saccosäckar framför en restaurerad kopia av den fascinerande men evighetslånga ”Chelsea girls”. Eller förundras av en HBO-dokumentär om en av Warhols Brillo-boxar som 2009 såldes av Christie’s för mer än 3 miljoner dollar. Genom att följa den signerade box som 1969 köptes av hennes föräldrar för 1000 dollar, och strax därefter byttes mot ett verk av Peter Young, tecknar Lisanne Skyler en spännande historia om såväl Warhol och popkonsten som av konstmarknaden och den egna familjen.
En mer känd historia, som här blivit till en tidslinje på utställningen, är den om hur Pontus Hultén på eget initiativ förfalskade Brillo-kartonger.
I det lilla häfte som gjorts till utställningen kan man läsa sig till att den übercoola Andy Warhol kom till Stockholm dagen efter vernissagen, utan några av de filmer som skulle visas men med sällskap av hans ”superstar” Viva och filmaren Paul Morrisey. Vi får också veta att Moderna inte hade inte råd att flyga in Velvet Underground.
Vad som inte står är att Warhols husband fick stilmässigt utmärkta ersättare i Tjalles Horisont, som kom att bli Blå Tåget och här gjorde sin debut, och Pärson Sound, som efter några namnbyten blev Träd, Gräs och Stenar. Fast det är väl mer förprogghistoria än ”exhibition studies”.
Utställningen är slickt snygg, som en lyxig butiksinredning. Det ligger förvisso något warholskt i det men jag tror inte att det är ett medvetet grepp, snarare ännu en yttring av den trend som präglat utställningsscenografi efter att konstvärlden utvecklat en skräck för ”den vita kuben”.
Det är förstås svårt att få till en utställning om en utställning. Silverfolie på väggarna är toppen men det krävs mer för att få de fönsterlösa salarna att svänga. Det hade hjälpt med några svävande ”silver clouds”. Warhols heliumfyllda silverballonger kom inte med 1968 så det hade ju varit ett bra tillfälle att visa dem nu. Kopior eller äkta vara spelar ingen roll.
©Dan Backman Rec publ i SvD 180923
Moderna hade ko-tapeten uppsatt i februari 2004 och då plåtades jag av UNT:s Jörgen Hagelqvist. Alltså jag råkade bara gå förbi.
1993 gjorde jag ett screentryck där jag använde mig av Warhols självporträtt och inbetalningskortet för Moderna-katalogen från utställningen 1968. Man kan väl kalla det för en hommage.
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera