kritik sedan 1993

Ghost: Chinateatern, Stockholm, 14 september 2018

”Ghost” var en av 90-talets stora kassasuccéer, med Patrick Swayze, Demi Moore och Whoopie Goldberg i de ledande rollerna. 2011 blev filmen en musikal, med manus av Bruce Joel Rubin och med musik av Dave Stewart, som skördade stora framgångar med brittiska syntpopgruppen Eurythmics, och Glen Ballard, mest känd för att ha skrivit och producerat Alanis Morrisettes ikoniska 90-talsalbum ”Jagged little pill”.

 

 

När musikalen nu sätts upp i Sverige, efter rätt blygsamma framgångar i världen, har det blivit en föreställning som inte riktigt vet vilket ben den ska stå på. Filmen kan karaktäriseras som en romantisk fantasythriller men i Anders Albiens översättning och regi har musikalen i några scener tagit formen av ett folklustspel, som gör att jag ibland känner mig förflyttad till Vallarnas friluftsteater i Falkenberg.

Dialektal Stefan & Krister-buskis i alla ära men här blir det bara konstigt. Lägg till ett gäng zombiestajlade streetdansare, spastiskt koreograferade av Bianca Fernström, och lite Joe Labero på det, så blir förvirringen närmast total.

Det gäller också den rappt berättade historien, placerad i ett åttiotalistisk New York, som inte riktigt klarar av att trovärdigt förklara och förankra den dramatik som följer på konstnären Mollys (Maria Lucia Heiberg Rosenberg) och bankmannens Sams (Peter Johansson) söta men inte helt okomplicerade relation.

”Ghost” är en kärlekshistoria som blir en spökhistoria när Sam blir rånmördad och hamnar i limbo mellan himmelriket och helvet. Som spöke kan Sam inte kommunicera med den värld han fortfarande är kvar i men hittar en kanal i det bullriga bluffmediet Oda Mae Brown (Gladys Del Pilar), som visar sig ha den klärvojanta gåva hon dittills fejkat för att lura folk på pengar.

Tillsammans nystar de upp en smutsig historia om penningtvätt som inbegriper Sams bästa kompis, tillika kollega på banken, Carl (Bruno Mitsogiannis).

Det handlar om kärlek, svek och livet efter detta, fast utan vare sig allvar eller existensialism. Någon ”Himmel över Berlin” är det knappast. Och det kan man väl inte heller kräva. ”Ghost” är ren och skär förströelse, underhållande så länge den varar, glömd så fort man stiger ut i Berzelii park.

 

 

Det är en skruvad historia men man köper Peter Johanssons spöke. Genom en finurlig ljussättning, och en scenografi som till stora delar bygger på fotoprojektioner, rör han sig naturligt bland människor som, förutom Oda Mae, vare sig kan se eller höra honom.

Maria Lucia Heiberg Rosenberg och Peter Johansson sjunger och agerar bra men de är anonyma och deras relation får ingen laddning, inte ens i den berömda drejscenen. Då har Bruno Mitsogiannis svekfulla Carl och och Gladys Pilars burleskt energiska Oda Mae mer kött och blod.

Förutom den fina gamla popschlagern ”Unchained melody” finns inga örhängen att nynna vidare på. Dave Stewart och Glen Ballard har skrivit effektiva men försumbara popdängor, svulstigt framförda av en grupp under ledning av Janne Radesjö.

©Dan Backman Rec publ i SvD 180916

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: