Bill Frisell: Music is (Okeh/Universal, 2018)
Bill Frisell spelar ganska sällan renodlad jazz – vad det nu kan betyda i dessa dagar – ändå är hans inflytande bland dagens jazzgitarrister enormt. Hans sätt att få de akustiska och elektriska gitarrerna att liksom sjunga vackert och skava skevt har sedan länge bildat skola.
”Music is” är hans första soloalbum sedan 1998 års ”Ghost town”. Bara Frisell själv, med gitarrer och effektboxar i en för honom optimal inspelningssituation: såväl producenten, Lee Townsend, som inspelningsteknikern, Tucker Martine, är gamla kompisar.
Det skulle kunna bli tråkigt men albumet är från början till slut mästerligt. Mellan den vackert avskalade inledningen ”Pretty stars” fram till det lika finstämda femtonde spåret ”Made to shine” – som båda kunde vara en folkmelodier från Appalacherna – ryms det ett trivsamt sökande åt alla möjliga håll.
Låtlistan är sammansatt av nya låtar och sådant som han redan spelat in. Ibland är det bara en americana-gitarr rakt upp och ner, ibland mångdubblar han sig själv och ibland jobbas det med loopar.
I de två spåren ”Think about it” och ”Kentucky derby” släpper han fram rock- och baklängesgitarristen som bor i honom. Vid andra tillfällen kan han låta som en en rustikare Pat Metheny och vara lika mysig som Penguin Café Orchestra.
©Dan Backman Rec publ i Orkesterjournalen 3/18
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera