David Shrigley, ”Exhibition of giant inflatable swan-things”: Spritmuseum, Stockholm, 2018
David Shrigley är rolig. Torrt och lågmält brittiskt rolig. Det är, måste man nog säga, en bristvara i samtidskonsten och därför något att uppskattande lyfta fram.
Den femtioåriga britten, boende i Brighton, är också duktig på varumärkesbyggande och att sätta sin konst i produktion: den lilla shopen på Spritmuseum är full av Shrigley-merchandise som vykort, böcker, t-shirts och muggar.
Det är, beroende på vilket perspektiv man väljer att se det från, kanske inte lika odelat positivt men har gett honom en framstående position inte bara inom det globala konstetablissemanget utan också i populärkulturen. Eller som han själv, inte utan stolthet, säger på pressvisningen av utställningen: ”mina verk visas på Tate och Moma men säljs också som vykort på Waterloo Station”.
Utställningen på Spritmuseum är inte, som man skulle kunna tro, ett myller av grafiskt stringenta skojigheter utan en för den lite tråkiga utställningshallen specialgjord installation med ”uppblåsbara svan-saker”.
Istället för ett överflöd av teckningar, målningar, filmer, skulpturer, fotografier och ljudverk bjuds det på en slags absurt popkonstigt föreställande minimalism.
Det är ju i det konstiga gränsområdet man vill placera de här uppblåsbara skulpturerna. Mellan popkonstnären Clas Oldenburgs tokroliga uppförstorningar av vardagliga föremål och minimalister som Donald Judd och Carl Andre. Fast utan den stränga asketismen.
Eller så är det inget av det utan bara en David Shrigley-teckning som klivit ut på golvet och blåsts upp till en mjuk skulptur. Eller kanske en ironisk leksak att ha i poolen.
Det är absurt roligt men också, när man inser att svanarna är halshuggna, lite läskigt och lätt perverst: det går ju liksom inte att bortse från att svanhalsarna med sina påmålade ögon och munnar är falliska. Visst kan man, i uppblåst tillstånd, se dem som klassiska kolonner, men närmare till hands ligger förstås liknelsen med omväxlande eregerade och slaka snoppar.
Svanmotivet är inte originellt. I konsthistorien finns det en uppsjö av dem. Främst som variationer på hur drottning Leda, hustru till kung Tyndareos i Sparta, förfördes av guden Zeus i gestalt av en svan.
Men Shrigleys kallt kliniska svanar är inte erotiska och har lika lite med grekisk mytologi att göra som med Hilma af Klints svarta och vita svanar i dualistisk framställning eller valfri dito målad av en symbolistiskt orienterad konstnär från slutet av 1800-talet.
På Spritmuseum är det mer som att befinna sig mitt i en långsamt koreograferad happening, där fyra minuter med luft och åtta minuter utan skapar mer eller mindre slumpmässiga former.
Barnsligt kul under själva in- och utblåsningsfasen, småtråkigt och absurdistiskt existensiell som en Beckett-pjäs när luften gått ur de prassliga kropparna.
Det finns väl inte några egentliga djupsinnigheter att destillera fram ur de här ”svan-sakerna”. Shrigley själv talar om hur tanken på ett upplåsbart konstverk föddes när ett japansk museum ville ha hans supertunga skulptur av en förstorad hand med en uppsträckt tumme – den där tumme upp-symbolen man lajkar med – som ställts ut på Trafalgar Square.
Lösningen på transportproblemet blev en uppblåsbar skulptur som i sin tur ledde fram till svanarna som landat på Djurgården. Och som, förstås, saluförs i shopen som små dekorativa objekt för hemmet. ”Are you sure you want to buy this rubbish?” är den lakoniskt ironiska frågan på kartongens baksida. Låter som något Frank Zappa kunnat skriva på baksidan av ett albumkonvolut.
©Dan Backman rec publ i SvD 181014
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera