kritik sedan 1993

Kacey Musgraves: Kägelbanan, Stockholm, 14 oktober 2018

Är det pop eller country? Rock? Eller kanske disco?

Jo, avslutande ”High horse” måste nog betecknas som disco. Kacey Musgraves säger det ju till och med själv innan hon och hennes band suddar ut gränsen mellan country och disco och får den fulltaliga publiken på Kägelbanan alldeles glädjerusig.

Det är ingen nyhet att countrymusiken varit mottaglig för influenser utifrån. Det märktes inte minst mot slutet av 60-talet då Glen Campbell och många andra fick till en elegant fusion av pop och country som appelerade till en stor publik.

Kacey Musgraves utgår från den här fina 60-talsepoken, kompletterar med härligt slick 70-talskänsla i Fleetwood Mac-stil och rundar av med mer traditionell country i Wille Nelson-skolan.

Med sin känsla för läckra melodier och empatiska texter, som kan vara kontroversiella i konservativa countrykretsar, har hon fått både prestigefyllda priser och utmärkelser och en stor och växande publik. Främst hemma i USA men även här i Sverige. Sällan har väl en lokal känts så fel och underdimensionerad som denna gång.

 

 

Det är andra spelningen på turnén och det är till en början lite stelt. I alla fall i jämförelse med konserten på Nalen för fem år sedan. Då stod hon i början av sin karriär och golvade oss alla med barfota charm och energi. Det gör hon nu också, fast det tar ett tag. Vändpunkten är ”Family is family”, en bagatell om familjens betydelse i våra liv som blir en temperaturhöjande akustisk countryrökare.

När det mångsidiga sexmannabandet sedan är tillbaka i det mer elektriska popsoundet är det som att allt flyter lite lättare, trots att trummisen inte är den bästa och att ljudteknikern spikar fast groovet i scengolvet med en onödigt högt uppmixad bastrumma.

Bortsett trummisen är det i grå kostymer klädda sexmannabandet, inkluderande en snubbe på pedal steel, mycket bra på att följa Kacey Musgraves i alla hennes slingriga svängar.

Med sin silvriga topp, ljusa söta röst och pastelliga melodier blir den samlade effekten något av en sockerchock. Men det är lite bedrägligt då hon vare sig väjer för tunga ämnen, moralfilosofiska resonemang eller bitterljuva betraktelser. Precis där ligger hennes styrka.

Det enda tråkiga är att konserten inte är närmare julhelgen. Då hade vi kunnat få höra några av Kacey Musgraves tolkningar av de klassiska jullåtarna. 2016 års ”A very Kacey Christmas” är ju ett supercharmigt och sympatiskt anspråkslöst album att plocka fram år efter år.

©Dan Backman (rec publ i SvD 181016)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: