kritik sedan 1993

Rymden: Berwaldhallen, Stockholm, 21 oktober 2018

Förväntningarna är högt ställda när Rymden, Dan Berglund, Magnus Öström och Bugge Wesseltoft, avslutar Stockholm Jazz Festival på Berwaldhallen.

Det är ju två tredjedelar av EST som nu, tio år efter Esbjörn Svenssons bortgång, åter spelar i en pianotrio. Denna gång med en norrman, Bugge Wesseltoft, även han en musiker med gott renommé och en lång internationell karriär bakom sig. Upplagt för jämförelser med EST alltså, även om det förstås är exakt det som musikerna allra minst vill.

Nog finns det partier på denna Sverigepremiär som påminner om EST i det lyriska men samtidigt täta och drivande anslaget. Och visst kan man säga att Bugge Wesseltoft verkar i samma jazzmusikaliska tradition som Esbjörn Svensson en gång gjorde. Betydligt viktigare att framhålla är ändå att den här powertrion på mindre än ett år spelat sig fram till en egen musikalisk profil.

 

 

Precis som EST är Rymden inte en pianist med ett komp, som det var på Oscar Petersons tid då fokus mest låg på pianisten. Här handlar det istället om tre skickliga, starka och profilerade män som musicerar på lika villkor. Var och en som individ men på samma gång sammanfogade i ett komplext flöde. Som om de redan spelat tilsammans många år.

Alla tre bidrar med låtar, samtliga byggda på rytmiskt orienterade riff mer än komplex melodik. Mycket handlar om födet och soundet, hur det låter, det gör konserten stundtals något monoton. Ibland flyter och flyger jag med och i musiken, ibland halkar jag ur loopen och börjar tänka på annat.

Mer än att kollektivt presentera ett komponerat melodiskt tema och sedan ge sig ut i individuella improviserade solon är det mer som att allt pågår samtidigt, fast med skiftande fokus på respektive musiker.

Magnus Öström har i princip ett hela tiden pågående trumsolo, att spela rakt är inte riktigt hans grej. Bugge Wesseltoft alternerar mellan flygel, Fender Rhodes och vad som ser ut som en moogsynt. Ur den sistnämnda skruvar han fram konsertens mest spejsade rymdljud.

Dan Berglund sitter mittemellan dessa båda kraftfält. Lika intensiv men man kan nog säga att han jordar musiken med sin trygga kontrabas. Tillsammans är de, som Magnus Öström säger, ute på en ny resa. Både han och vi i publiken hoppas och tror att den blir långvarig.

©Dan Backman (rec publ i SvD 181023 foto Magnus Palmquist Lunay)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: