kritik sedan 1993

Tamikrest: Fasching, Stockholm, 4 november 2018

Jämfört med det senaste albumet ”Kidal” är Tamikrest nästan chockerande ösiga när de spelar på Fasching. Det är ok fram till att gitarristen Paul Salvagnac släpps fri i ett lite väl showigt solo, ivrigt påhejad av likaledes franska trummisen Nicolas Grupp. Då går det över gränsen.

Men varför gnälla? Egentligen. Världen behöver ju ingen yngre upplaga av Tinariwen så det är bara bra att de tre tuaregerna och de två fransmännen drar ökenbluesen från Sahara ännu mer åt den västerländska rocken.

 

 

Ökenblues är för övrigt ett konstigt begrepp som inte adekvat beskriver de gitarrbaserade turaegbandens musik. Men låt gå för det, idag vet vi att det betyder traditionell tuaregmusik som rockar och rullar både mjukt och hårt och med härliga inslag av blues, rock, boogie och kraut. Tamikrest blandar till och med in lite psykedelisk dub i grytan. Fast det är jag mindre förtjust i.

Ingen i bandet talar engelska så Ousmane Ag Mossas sånger om tuaregfolkets långa och svåra kamp för autonomitet i ett landområde som innefattar många nordafrikanska länder antar ingen konkret politisk form. Men det är underförstått och kan ses som den allvarliga och tunga grund som den medryckande grooviga musiken står på.

 

 

Är det någon som kan sägas stå i centrum så är det Ousmane Ag Mossa. Det är han som sjunger med ljus röst och spelar de fina snirkliga gitarriffen. Paul Salvagnac har mer av en kompande funktion. En viktig sådan.

Cheick Ag Tiglia (den enda i tuaregkläder) och Nicolas Grupp bildar en mycket tung rytmsektion. Aghaly Ag Mohamedine sitter lite vid sidan men eldar på med djembe och sång. En höjdpunkt är när han för en låt tar över både elgitarren och sången.

 

 

Det hade inte varit fel med en kvinnlig sångerska, tidigare upplagor av bandet har inkluderat kvinnor, och fransmännen är väl ännu inte helt och fullt assimilerade i det specifika soundet. Men ändå, det är omöjligt att inte gilla Tamikrest.

Jag tänker på Kebnekajse, Endless Boogie och Dire Straits och är, på tal om något helt annat, helt och fullt övertygad om att Tamikrest hade funkat precis lika bra på Gärdet 1970 som på Fasching 2018. Ännu bättre till och med. Det här är ju musik som passar utomhus.

©Dan Backman 181105

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: