Enno Hallek: Konstakademien, Stockholm, 2018/Åke Pallarp (Carlssons bokförlag, 2018)
Enno Hallek målar solnedgångar. Och regnbågar. Det har han gjort i över femtio år. Märkligt kan tyckas, men märkligt är bra när det gäller konst och Enno Halleks lika konceptuella som kulörstarka solnedgångar och regnbågar ser inte riktigt ut som man kanske förväntar sig.
Själv hänvisar den idag 88-åriga konstnären till uppväxten i Estland och hur fiskarfamiljen under stora delar av året bodde på den egna fiskebåten. Det var ett liv på och vid havet som mer eller mindre tydligt kommit att prägla hans konst.
Det finns annat i den personliga historien att plocka fram: flykten med familjen över havet till Sverige, tiden i Stockholms skärgård och Blekinge, jobbet som försäljare av herrekläder i Sölvesborg.
Allt har på olika sätt fortsatt att påverka och uppfinningsrikt mixats in i det lika särpräglade som svårdefinierade konstnärsskapet. Som att hans ”portabla solnedgångar”, två halvcirklar sammanfogade med snören och försedda med handtag, exponeras som galgar på klädhängare.
Så också på denna utställning i Konstakademiens tre stora salar. Det är krävande rum att bemästra men Enno Hallek gör det med bravur genom en gles och fint rytmiserad hängning som tar både väggar och golv i anspråk.
Det är något av en energikick att strosa omkring i denna lekfulla retrospektiv, som enligt konstnären själv mer är tänkt som en improvisation och en ”dialog mellan nu och då”.
Så mycket av en ”brottningsmatch mellan de s. k. salarna” är det dock inte, snarare är intrycket att då och nu flyter samman till en tidlöst harmonisk enhet som känns helt och hållet relevant hösten 2018.
För den som är bekant med Enno Hallek är det inga direkta nyheter: jämte solnedgångarna och regnbågarna finns ju sågarna och fiskarna, fraktalerna och strängteorin, humorn och poesin.
Några fina målningar av äldre årgång har jag bara sett reproducerade förut. ”Vit färg ihopbunden med snören” är en av dessa. En målning från 1966 som skulle kunna vara en humoristisk kommentar till Robert Rymans monokroma målningar i vitt eller, vilket kanske är mer troligt, en hälsning till Kazimir Malevitj och suprematismen.
Här finns också ”Vilken riktning” en underbar popskulptur från 1969 föreställande en pekande hand försedd med två pilar.
En version av den pekande handen återfinns permanent på tunnelbanestationen Stadion. Enno Hallek och Åke Pallarp stod för den konstnärliga gestaltningen som idag, 45 år senare, fortfarande framstår som en av de mest lyckade i den stockholmska underjorden. En salig blandning av rustik folkkonst och nordisk popkonst.
Åke Pallarp gick bort 2013 men har nu förärats en bok som lyfter fram konstnärsskapet. Ett riktigt praktverk med intressanta och personligt hållna texter och ett rikt bildmaterial som lyfts fram på bästa tänkbara sätt. Pallarps hustru Pi Eriksson, också hon konstnär, och deras son Sture Pallarp, grafisk formgivare, har gjort ett mycket bra jobb.
Precis som Hallek brydde sig Pallarp vare sig om att särskilja måleri från skulptur eller allmogekultur från finkultur. Han samlade på dragspel och en gång ställde han ut en egenbyggd dansbana. En annan gång spelade han en gul blyertspenna i en film av Marie-Louise Ekman.
Pallarp gillade Lim-Johan och Fernand Legér lika mycket som han gillade typografi och att jobba med traditionella träådrings- och marmoreringstekniker. Med ögon känsliga för färg – gärna rött, gult och blått – utvecklade han ett helt igenom originellt konstnärsskap.
Lika starkt, kärvt och särpräglat vare sig det handlade om utställningar, undervisning, offentliga uppdrag eller samarbeten med arkitekter.
Vi är nog rätt många som inte heller glömt Pallarps signifikativa outfit: blå skjorta, röda hängslen, fiskbensmönstrad kostym och keps.
©Dan Backman (rec publ i SvD 181028)
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera