The Beatles: The Beatles (Apple/Universal, 1968/2018)
”Det vita albumet” är det konstigaste i Beatles-diskografin. Ett spretigt och splittrat konstverk, gjort av ett popband i upplösning. Inte ett fläckfritt mästerverk, som ”Sgt. Peppers lonely hearts club band”, men ett kraftprov som i all sin mörka och besvärliga komplexitet, musikaliskt och textmässigt, känns mer relevant i dag än den mer sammanhållna och naivt psykedeliskt färgsprakande ”Sgt. Pepper”.
Inspelningarna för ”The Beatles”, som är den korrekta titel ingen använder, inleddes 30 maj 1968 och avslutades 16 oktober, drygt en månad innan dubbelalbumet släpptes, 22 november.
Nu, ett halvt sekel senare, är det dags igen. Denna gång, för de som fortfarande bryr sig om sådant, i fyra olika fysiska utgåvor. Super deluxe-versionen går förstås över alla gränser, med mixar för människor med high end-anläggningar och onödigt många demos och alternativtagningar. Men ändå, tack som fan för det.
Giles Martin, som gjorde ett fantastiskt jobb med ”Sgt. Pepper” förra året, lyfter med sin känsligt polerade och formidabelt krispiga och detaljrika stereomix fram nya sidor av de välbekanta låtarna. Utan att göra våld på originalens råa och rätt märkliga ljudbilder bör tilläggas.
Lägg till en 164-sidig bok med insiktsfulla texter som går på djupet med inspelningarna och en formgivning helt kongenial med Richard Hamiltons konceptuellt konstfulla originalomslag.
Av super deluxe-boxens sju cd ägnas en åt demoinspelningar, gjorda hemma hos George Harrison, och tre åt alternativtagningar från de många och långa och, för ljudteknikerna, utmanande och utmattande Abbey Road-sessionerna.
En del av extramaterialet är förstås av begränsat intresse, men här hittas också sådant som både är kul att lyssna på och som ger mervärde. Som den långa jammiga artonde tagningen av ”Revolution 1” och den annorlunda versionen av ”Helter skelter”. Den första gungar godmodigt i drygt tio minuter, mot slutet spetsat med lite Yoko Ono-avantgardism, medan den senare når upp till knappt tretton minuter av för Beatles ovanligt monoton och avskalad rock.
Båda kom att bli kontroversiella i sina slutgiltiga versioner, världen lyssnade ju på vad beatlarna hade att säga och, inte minst, tolkade det. 1968 var ett politiskt överhettat år med studentupplopp över hela världen och John Lennons ambivalenta hållning till de revolutionära rörelserna togs inte väl emot. ”Helter skelter” fick ett hemskt efterspel då det var en av flera låtar på albumet som bidrog till att Charles Mansons ”familj” genomförde en rad bestialiska mord i Los Angeles 1969.
Att ta sig igenom albumet på djupet – lyssna på det, läsa om det – innebär vissa omprövningar och revideringar. Ja, det var kanske lite distraherande att ha Yoko i studion och jo, visst fanns det spänningar och konflikter i gruppen. Men, som Paul skriver i förordet, när de kom samman i musiken blåste missämjan bort. Det kan man höra.
Och den eviga frågan om albumet skulle tjäna på att bantas ner till hälften, som George Martin ville, vad finns att säga om den?
Jodå, McCartney-bagateller som ”Wild honey pie” och ”Why don’t we do it in the road” skulle kunnat sparas till boxar som denna. Likaså den klumpiga Ringo-countryn ”Don’t pass me by”. Poängen med Lennons enformiga ”Cry baby cry” och Harrisons sega ”Long, long, long” och ”Savoy truffle” går ju också att diskutera.
Men ändå, när jag åter lyssnar mig igenom albumet – från den energiska öppningen med ”Back in the U.S.S.R.” och den suggestivt täta ”Dear Prudence” till avslutningen med den avantgardistiska rullbandskakafonin ”Revolution 9” och den sublimt sentimentala ”Good night” – blir det uppenbart att allt, det starka och det svaga, har en plats i den fingertoppskänsligt sammanfogade helheten. Till och med ”Ob-La-Di, Ob-La-Da”.
Idag, 50 år senare, framstår ”Good night” som ett profetiskt godnatt till storhetstiden. Härifrån gick det ju bara utför. ”Abbey road” och ”Let it be”, må ha sina ljuspunkter men är ändå mer att beteckna som överflödiga extranummer.
©Dan Backman (rec publ i SvD 181109)
Kommentera